T v Olof Palme och Carl Johan De Geer på Kårhuset i Stockholm 1968 (Nordiska museet) T h Göran Therborn (Wikimeida)

Historia Många av de unga som 1968 umgicks i universitetens fri-rum skulle komma att betraktas som rabulister, dilettanter och ideologer. Men hur länge ska de därmed sitta i frysboxen, undrar Rolf Å Gustafsson.

Socialdemokraternas skepsis till studentvänstern 1968 är allmänt omvittnad.  Snart distanserade sig man från vad som allt oftare betecknades ”avgrundsvänstern”. Den socialdemokratiska brytningen med många vänsterintellektuella – och bör man nog tillägga, bristen på ömsesidigt förtroende – skulle komma att fortsätta in i vår egen tid och förstärkas av nyliberalismen.

Studier av 68-rörelsen har numera växt till en hel litterär genre. Och påminner oss bland annat om att universitetsdisciplinen praktisk filosofi inledningsvis utgjorde startbana för detta vildvuxna anti-etablissemang. Samt senare följt av inte minst sociologiämnet dit studenter strömmade under 1970-talet (Skoglund 2014).

Nyckelord i eftermälet är uppror och ungdomlig förnyelse, men även bortskämdhet, extremism och brist på respekt för liberal-demokratiska principer. De unga upptäckte och slog vakt om sprickor i 1960-talets ”ideologidöda” folkhem, låt oss tala om intellektuella fri-rum i offentligheten.

”I slutet på sextiotalet blev […] försvaret av universitetets autonomi, som sågs som hotat med de då pågående utbildningspolitiska reformerna, ett samlande stridsskall för den svenska studentrörelsen.

Positivism- och ideologikritiken fick ett viktigt fäste i gruppen Unga Filosofer i Stockholm. Det som först börjat som engagemang i Vietnamfrågan i anslutning till Åke Löfgrens seminarium i praktisk filosofi vid Stockholms universitet 1965, växte till ett bredare politiskt sammanhang.” (Ekelund, 2014, s. 193–194)

Den svenska högern lärde sig en hel del av vänstern när det gäller formerna för idéutveckling och opinionsbildning.

En illustration är att sociologins storhetstid – om man nu kan kalla det så – endast varade något drygt decennium. Vid 1980-talets början hade studenttillströmningen minskat betydligt och sociologins löfte till studenterna utövade allt svagare dragningskraft. En ledande sociolog från Göteborgsinstitutionen blickar tillbaka och konstaterar sorgset att:

Så kom åttiotalet, det individualistiska, ekonomiska, satsa på dig själv-decenniet. Ingen talade om samhället längre, allt var upp till den enskilde individen. Sociologi, ämnet som först skulle bygga folkhemmet och sedan göra revolution, blev något gammalt och mossigt med skägg och hafsiga kläder, och de nu medelålders revoltörerna kämpade förgäves i motvinden. (Månson 1997)

Man måste vara ganska fantasilös och sakna historiska insikter, om man inte inser att detta också har att göra med maktpolitik. Varningssignalerna ljuder i varje fall högt för den som intresserar sig för hur socialdemokraterna förhöll sig till vänsterrörelsen under tiden kring 1968. Historikern Kjell Östberg hävdar att de intellektuella som under tidig efterkrigstid ”blev en integrerad del av en allt snabbare växande välfärdsbyråkrati med flytande gränser mellan parti, rörelse och den lokala och centrala staten” stegvis kom på kant med välfärdsstatens makthavare (Östberg 2012, s. 160, se även Ljunggren 2009). De nya ungdomsrörelserna såg ju mot 60-talets slut som sin uppgift att radikalisera politiken och:

De kom därmed att kraftigt kritisera svagheterna i det projekt socialdemokraterna gjort till sitt. Resultatet blev en djup ömsesidig misstro som bland annat fick som konsekvens att socialdemokratin förlorade en hel generation unga intellektuella. […] det tomrum 68-orna skapat under 1980-talet kom att fyllas av en ny generation intellektuella, som kom att introducera tidens nyliberala strömningar i partiet. (Östberg 2012, s. 160).

Ekonomer och ekonomiskt tänkande kom alltmer i ropet. Den s.k. kanslihushögern är numera ett ganska väl undersökt fenomen och vi vet att den typen av kompetenstillförsel fick stor betydelse för vilka öppningar och stängningar som därefter skedde i samhällstänkandets infrastruktur. Ett förvånansvärt stort antal vänsterrenegater fick dessutom plats i det statsbärande partiet (Östberg 2012, s. 148). Hädanefter sammanföll den framgångsrike, åberopade och expertinkallade vetenskapsmannen och ekonomiprofessorn ofta i en och samma person.

Förvånande är möjligen att den svenska högern faktiskt lärde sig en hel del av vänstern när det gäller formerna för idéutveckling och opinionsbildning: 1971 formulerade en chef inom SAF (Svenska arbetsgivareföreningen) ett internt PM, som växlade upp arbetsgivareföreningens opinionsbildande verksamhet till en högre nivå. I dokumentet formulerades uppgiften för SAF:s förstärkta avdelning för samhällskontakt och nu utvidgades arbetsgivarnas tidigare stora intresse för naturvetenskaplig forskning och produktionsteknik till att också inkludera samhällsvetenskap. Syftet var att aktivt motverka den vänstervåg SAF upplevde som alltmer besvärande. PM-författaren – Sture Eskilsson – hade nämligen själv studerat vänsterns organisationsformer och drog slutsatser:

Den kvalificerade debatt som drivs på en hög teoretisk nivå har en utomordentlig betydelse för opinionsbildningen i stort. Det visar inte minst exemplet från den vänstervåg som svept fram de senaste åren. Den skulle knappast ha varit möjlig utan de insatser som gruppen ’Unga filosofer’ gjorde för nu ungefär fem år sedan. Det spelar ingen roll om en sådan ideologisk primärdebatt omfattas av ett mindre antal personer. Den är nödvändig för att idéerna skall utvecklas och få den rätta utformningen. […] Med någon dramatisering skulle jag vilja hävda att det svenska samhället idag längtar efter ett positivt utformat ideologiskt alternativ till den marxistiska socialismen.” (Ur ”PM föredragit i SAF:s styrelse 18/3 1971; bilaga i Eskilsson 2005).

Detta i efterhand legendariska PM grundlade en omfattande informations- och propagandaverksamhet med det sammanhållna syftet att tränga tillbaka vänstervågen. Detta bidrog tvivelsutan till framväxten av privatfinansierade think-tanks och forskningsorganisationer i näringslivets tjänst.

Nyliberalismens arenor stärktes och dess syskon, New Public Management (NPM), har vid det här laget sedan länge varit ledstjärna i omvandlingen av högre utbildning och forskning, efter det att landstingens och kommunernas välfärdstjänstearbete bakats om efter detta recept (Agnafors, red, 2017, Gustafsson 2010). I en översikt över ”universitetets idé i samtiden och historien”, står följande kritiska anmärkningar att läsa om det ”närmande mellan universitetet och marknaden som har få motsvarigheter i det förflutna”:

I den världsomspännande högtempoekonomin betraktas vetenskap och innovation regelmässigt som effektiva vapen i ekonomisk konkurrens. Forskningen måste därför integreras i den aktiva näringspolitiken och i det välståndsbringande ekonomiska livet. Samtidigt bör den enligt politiker och administratörer övervakas och styras handfast så att effektiviteten garanteras. (Karlsohn 2016, s. 37).

Det handlar om politisk styrning av infrastrukturen för idé- och kunskapsproduktion och om vem som har ekonomiska resurser. Kraven på näringslivsmässig produktivitet, studentgenomströmning och att de färdigutbildade skall vara anställningsbara täpper till universiteten som andningshål där unga människor kan söka både nya och gamla idéer: Den plats där ”efterkrigstidens globala ungdomskultur” erhöll en ställning ”som autonom socialgrupp” som ”förmodligen saknar motstycke i denna omfattning sedan den romantiska epoken i början av 1800-talet”, för att nu uttrycka saken som Eric Hobsbawn (Hobsbawm 1997, s. 370).

Kan inte någon som en gång i tiden visat sig ha fel, trots detta ha viktiga och sanna saker att säga om vad som händer nu?

Med facit i hand kan vi idag konstatera att många av de unga som åren kring 1968 umgicks i universitetens fri-rum snart skulle komma att förvisas till utvisningsbåset och betraktas som rabulister, dilettanter och ideologer. Två parallella processer samverkade och formade det framtida intellektuella landskap vi nu befinner oss i: Universiteten inlemmades steg för steg i det ekonomiska kretsloppet – fokus riktades alltmer mot produktion av anställningsbar kompetens – samtidigt som näringslivet odlade fram sina egna idéproducenter och intellektuella nätverk. Vänstern var och är beroende av de avtynande fri-rummen i offentligheten, medan exempelvis näringslivet kan koppla loss från politisk och medborgerlig finansieringsvilja och istället köpa sig lärdom, forskning, konsulter och publiceringsmöjligheter.

Den internationellt framgångsrika sociologiprofessorn Göran Therborn kan ses som exponent för denna omvandling av det intellektuella landskapet där marginalisering för kritisk och svårfinansierad forskning väntar. Enligt egen utsago lämnade han Sverige 1981 som ”alltför radikal för en professur i Lund men tillräckligt internationellt erkänd för att erbjudas en i Holland. I efterhand är jag tacksam för den lokala trångsyntheten, jag har lärt mig oerhört mycket ute i världen”(Therborn 2018, s. 11). I den första bok på svenska som Therborn skrivit sedan han lämnade hemlandet för nästan ett halvsekel sedan konstaterar han att den bild av Sverige som nu framträder;

… ”är den av ett skärpt och brutaliserat klassamhälle. Klyftan mellan de superrika och de relativt fattiga har ökat enormt, liksom klyftan mellan trygga och otrygga arbets- och bostadsförhållanden.” (Therborn 2018, s. 15)

Sådant kan dock passera ganska obemärkt i dagens samhällsklimat. Vem vill lyssna på avgrundsvänsterns gnäll? Tillsammans med en annan förgrundsfigur i den intellektuella vänstern (numera professor emeritus i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjö) brännmärks Therborn fortfarande som ett varnande exempel med hänvisning till texter som har fyrtio år på nacken:

Idén om proletariatets diktatur hos Marx och Lenin, liksom hos Therborn och Tännsjö, präglas långt mer av maktlystnad och hämndbegär än av demokratins strävan efter kompromisser och samhällsfred. (Berntson & Nordin 2017, s. 205)

Och visst kan vi med lättnad konstatera att en del av 68-vänsterns ungdomligt tvärsäkra övertygelser om att ha rätt inte lyckades få rätt hela vägen. Det gäller naturligtvis en del sakfrågor, men också anspråk på sann kunskap om samhällshistoriens gång. Den påstådda kännedomen om hur en objektiv vetenskap i proletariatets tjänst skulle kunna skapas, tillika föraktfulla yttranden om begränsningar i ”borgerlig” demokrati, måste naturligtvis bemötas. Inte minst uppstår frågetecken om hur det skulle gått om dessa tankegångar genomförts fullt ut istället för den nyliberala hegemoni vi nu levt med i några decennier.

Men, herregud! Hur länge ska folk sitta i utvisningsbåset? Och kan inte någon som en gång i tiden visat sig ha fel, trots detta ha viktiga och sanna saker att säga om vad som händer nu? Det går naturligtvis inte att slutgiltigt bevisa med några exempel, men nog verkar det som att ojämlikhet, girighet och nedbrytning av offentlig förvaltning gynnas av att vänstern hamnat i utvisningsbåset. Det blir helt enkelt en lättare match för näringslivets ekonomiska intressen.

Kan det vara så att det akademiska livets ofta mossiga och irrelevanta, stundtals alltför vildvuxna idéer och någon gång illiberala tänkande trots allt motverkade den marknad och högerpopulism som rullats ut? Kan det vara så att den moderna bilden av vetenskap med stort V – där det främst gäller att i ständigt uppskruvad konkurrens publicera en mängd refereegranskade och strängt specialiserade engelskspråkiga artiklar – står i vägen för en mer kritisk och öppet sökande samhällsvetenskap? Kan det vara så att alla dessa privat betalda arenor för tillverkning och spridning av idéer överflyglat universiteten? Kan det vara så att den nya högerpopulismens virala och delvis dolda tillvaro har med de tilltäppta fri-rummen att göra? Det är kanske dags att återigen protestera mot det slags autonomiinskränkande och strömlinjeformande universitetsreformer som unga filosofer en gång i tiden gjorde uppror mot och som övergick i 68-rörelsen.

 

Referenser

Agnafors, M (red.) (2017) Universitet AB. Om kommodifiering, marknad och akademi. Daidalos.

Berntson, L & Nordin, S. (2017) Efter revolutionen. Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Natur & kultur.

Ekelund, A. (2014) ”Kampen om vetenskapen. Althusserianismens frammarsch och den svenska 1968-vänsterns vetenskapsteoretiska debatt”, Tillsammans. Politik, filosofi och estetik på 1960- och 1970-talen. (A. Burman & L. Lennerhed, red.). Bokförlaget Atlas.

Eskilsson, S (2005) Från folkhem till nytt klassamhälle – ett högerspöke  berättar. Fisher & Co.

Gustafsson, R.Å. (2010) ”Svart pedagogik inom högskolevärlden. Inducerad otillräcklighet bland lärarkåren ökar möjligen produktiviteten men hotar medborgarskapet”, Sociologisk Forskning, årg. 47, nr 1, 2010.

Hobsbawm, E. (1997), Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet 1914–1991. Rabén Prisma.

Karlsohn, T (2016) Universitets idé i samtiden och historien, Universitetets idé. Sexton nyckeltexter.(Thomas Karlsohn, red.) Daidalos.

Ljunggren, J (2009) Inget land för intellektuella. 68-rörelsen och svenska vänsterintellektuella. Nordic Academic Press.

Månson,P (1997) ”Sociologi i tiden – en personlig prolog”, ingår i: Sociologi i tiden. Bakgrund, utveckling, framtid. Lars Hansen & Thomas Johansson & Anna-Karin Kollind, Per Månson och Lennart Svensson. Daidalos, 1997

Skoglund, C. (2014) ”Studentrevolten 1968”, Tillsammans. Politik, filosofi och estetik på 1960- och 1970-talen. (A. Burman & L. Lennerhed, red.). Bokförlaget Atlas.

Therborn, G. (2018) Kapitalet, överheten och alla vi andra. Arkiv förlag.

Östberg, K. (2018) 1968 – när allting var i rörelse. (andra upplagan). Bokförläggarna Röda Rummet.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook