FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling förundras över bevakningen av en tidigare pandemi.

Asiaten drabbade världen hårt i slutet av 1950-talet. Denna virusinfluensa innebar döden för minst 1,1 miljon människor. En del källor uppger dödstal i flera miljoner. Över 300 000 svenskar konstaterades smittade, men nuvarande bedömning är att en miljon svenskar bar på viruset. Överallt i världen påverkades samhällen. Skolor tömdes, massor sattes i karantän, näringslivet och produktionen drabbades. Statsminister Erlander fick smittan, norska kungahuset likaså. Även tyske förbundskanslern Konrad Adenauer insjuknade. Vaccin fanns visserligen, men få fick det. Därav den stora spridningen. Kort sagt, ingen kunde undgå att påverkas av detta virus.

Jag frågade därför min mor, som var tonåring under dessa år, hur hon mindes asiaten. Svaret var att hon inte mindes någonting. (Hongkong-viruset tio år senare däremot, framför allt på grund av vaccinationskampanjerna.) Visst, detta är anekdotisk bevisföring; men den som läser tidningar från 1957-58 kan ana varför min mors minnesbilder av asiaten är så vaga. Läsaren får inte riktigt samma bild av ett världshotande virus som det vi upplever just nu. Vilket på många sätt är fascinerande.

Att asiaten var en av 1900-talets största farsoter är odiskutabelt. Och spridningen av viruset var snarlik det vi nu upplever med covid-19. Visst, det var till viss del en annan typ av resande på den tiden, men i det stora hela samma utmaningar som nu. Bortsett från en sak: kommunikationsläget.

Asiaten slog brett, och människor dog. Precis som idag var det oklart om vissa dog av viruset, eller bara råkade ha det vid dödsfallet. Men till skillnad från covid-19 så hade asiaten även andra riskgrupper än de äldre. Många barn avled av influensan, även i Sverige. Trots det uteblev krigsrubriker i medierna.

I en läsvärd kandidatuppsats från 2012 reflekterar Sofia Hvenström och Lee Martin om tonläget i svensk press under asiaten. De analyserade ett hundratal artiklar i DN och Aftonbladet från 1957, då asiaten fick fotfäste i Sverige. En avslöjande detalj är placeringen av dessa texter. 96 procent av materialet hanterades som notiser och kolumner. Det vill säga något undanskymt i förhållande till andra nyheter. Endast fyra procent placerades i form av halvsidor eller större. Författarna jämförde med samma tidningars hantering av den betydligt lindrigare svininfluensan 2009, då nästan hälften av materialet fick halvsida eller mer.

Idag går det knappt att göra sådana här jämförelser, då en digital text lever ett eget liv och det är konsumenternas beteende som ger den vingar, inte utrymmet på en papperssida.
Jag ville dock ändå förstå hur en pandemi som asiaten kunde behandlas annorlunda än dagens coronasituation, och bläddrade därför genom Dagens Nyheters digitala arkiv från dessa år. Och det var precis som uppsatsförfattarna konstaterade; all rapportering om det dödliga viruset skedde närmast perifert, via små notiser och undanskymda kolumner. Samtidigt som det var högst närvarande, förbigående referenser återfinns i många texter om andra ämnen. Som en del av det ”nya” normala. Vilket säkerligen lär ha uppskattats av de myndigheter som ville motverka hysteri. Medborgarnas samlade kunskap om vad som egentligen skedde bör dock ha blivit lidande.

Men läggs notiserna samman är det lätt att se exakt samma mönster som vi upplever just nu. Förvarningar, smittorisker, karantän, dödsfall. Strukturkritik fanns där också, inte minst på grund av myndigheternas inställning till vaccin. Idrotten påverkades även 1957-58, precis som nu. Men inte i form av inställda evenemang utan genom att flera matcher fick oväntade resultat då spelare blivit sjuka. Det var vanligt i sportreferaten att deltagare som insjuknat radades upp med namn. Ställdes evenemang in var det på grund av att för många aktörer insjuknat, inte smittorisken i sig. Fotbolls-VM gick som bekant i Sverige 1958. Men att mästerskapet skulle ställas in på grund av asiaten verkar överhuvudtaget inte ha diskuterats.

En viss strutsmentalitet går att urskilja, inget helt olik den vi ser på vissa håll även 2020. I september 1957, då det var uppenbart att det handlade om en pandemi, publicerade Aftonbladet en krönika som drev med de som kände sig rädda. Bara bacillskräck, hävdade krönikören som dessutom inte drog sig för att ta till rent främlingsfientliga tongångar: Det är väl inte så underligt, att det blir asiatiska sjukdomar, när hela stan dräller av österlänningar. Exemplet, som återfinns i kandidatuppsatsen, lyfts emellertid fram som rätt udda i den dåtida massmediala bevakningen av asiaten.

Asiaten beräknades i efterhand ha kostat Sverige närmare 2 miljarder i dagens penningvärde, framför allt på grund av minskad produktion. Effekterna torde ha varit liknande i många delar av världen. Men i standardverk över världsekonomisk utveckling efter andra världskriget återges inga effekter på grund av asiaten överhuvudtaget.

Den som tar del av svenska medier från asiatens tid får alltså bilden av att smittan pågick parallellt med det dagliga livet, men att den aldrig dominerade samhällsdiskussionen. Min mors minnesbild får väl anses bekräfta detta. Hennes hågkomster av hongkonginfluensan tyder också på att något hände i debatten under kommande tio år. Att 2000-talets virusjournalistik sedan blev helt väsensskild råder det hursomhelst ingen tvekan om.

Dagens tonåringar lär säkert minnas dagens coronapanik även om 50 år. Om det är bra eller dåligt återstår att reda ut.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling 
chefredaktör

PS. I dessa tider är vi hursomhelst tacksamma över att ha supportrar. Vill du också bli en? Här kan du läsa hur det går till.