Vi ska inte ha kärnvapen i Sverige

Som alliansfria klarade vi oss utan självmordsvästen – då gör vi det i Nato också.

Att ena Socialdemokraterna i frågan om svenska kärnvapen blev en av Olof Palmes första svåra uppgifter som sekreterare i Socialdemokraternas atomkommitté.

Partiet var under mitten av 1950-talet kluvet inställda till utvecklandet av ett svenskt kärnvapen. Vissa, som till exempel försvarsministern Torsten Nilsson, var för anskaffningen av vapnet och argumenterade bland annat med att det var det främsta sättet att hålla det alliansfria Sverige fria från eventuella angripare.

Andra, med Socialdemokratiska kvinnoförbundet i spetsen, menade att kärnvapen i praktiken innebar ett massförstörelsevapen riktat mot civila och att Sverige i stället borde gå i täten för internationell nedrustning.

Riskerna är större

Palmes lösning på knuten var, något förenklat, att skjuta frågan på framtiden. Man kallade det för handlingsfrihetslinjen – som innebar att man varken tog ställning för eller emot anskaffning av svenska kärnvapen. Efter några år blev det ändå tillslut kvinnoförbundets linje som blev Socialdemokraternas vägval, utan att det splittrade partiet. I Dick Harrisons biografi över Tage Erlander kan vi läsa hur en kluven Erlander anser att riskerna med egna kärnvapen överskrider den avskräckningseffekt som de möjligen har. Han landar därför i att Sveriges linje borde vara att verka för ett internationellt atomförbud och att den rollen inte går att spela samtidigt som vi själva är med och bidrar till upprustningen.

Sveriges linje drevs senare av Olof Palme som genom Palmekommissionen gjorde Sverige till en röst i världen för nedrustning och som etablerade begreppet om gemensam säkerhet och betonade avspänning.

Inte det säkraste steget

Den rollen behöver vi påminna oss om i dag, när röster börjar höjas för fler europeiska kärnvapen. Deras argument vilar tungt på avskräckningsseffekten som egna kärnvapen skulle ha. Men om vi som alliansfria, med en sovjetisk diktatur som militärt var starkare än dagens Ryssland och hade fler kärnvapenstridsspetsar än i dag, kunde landa i att anskaffning av egna kärnvapen inte är det säkraste steget för Sverige, då måste vi väl kunna landa i samma slutsats när vi också ingår i världens starkaste militärallians?

Vi blir inte säkrare genom att skaffa vapen som vid ett eventuellt användande innebär massdöd och ett första steg mot planetens undergång. Att bygga Sveriges säkerhet på hotet om världens undergång är ett steg bort från den säkerhetspolitik som vi i generationer försökt främja. Det går alldeles utmärkt att ha ett starkt, avskräckande försvar även utan kärnvapen i Sverige.

För Sveriges säkerhet ska inte vila på att vi bär en självmordsväst – utan på att vi bygger säkerhet tillsammans med andra och fortsätter verka för att färre, inte fler, kärnvapen ska finnas i världen.

Vilgot Österlund