Bok Molnfri bombnatt visar tendenser som påminner om det romanfiguren Hedwig flydde ifrån.
Efter att ha läst Vibeke Olssons Molnfri bombnatt kände jag ett ansvar att skriva. Inte bara för att hedra offren för nazismen – judar, socialdemokrater, kommunister och många andra – utan också för att påminna oss om att historien har en förmåga att upprepa sig.
När vi nu markerar 80 år sedan Europas befrielse från nazismens grepp ser vi samtidigt hur ett annat land i Europa kämpar för sin frihet mot ännu en krigsgalning – Vladimir Putin.
Samtidigt växer klyftorna, fler människor lever i fattigdom, arbetslösheten ökar
Vibeke Olsson inleder sin roman med en scen där huvudpersonen, Hedwig Johansson, född Maurer, står vid sitt fönster en septemberkväll 1993. Hon blickar ner på gatan i Stockholm och ser en grupp ungdomar marschera i takt och ropa ”Sieg heil”. Det kastar henne tillbaka till en annan kväll, exakt 60 år tidigare – den 30 januari 1933. Dagen då Adolf Hitler tog makten i Tyskland, och året då Hedwig, bara tio år gammal, förlorade sin far. Han var engagerad socialdemokrat och skickades till koncentrationslägret Natzweiler tillsammans med många andra som vågade stå upp för demokratin.
Genom Hedwigs livsresa – från Nazityskland, genom koncentrationslägret Ravensbrück, till det Sverige hon kom till som ung vuxen – får vi följa en berättelse om kamp, hopp och viljan att bygga något nytt. Men romanen stannar inte i det förflutna. Den visar också hur Hedwig, flera decennier senare, ser tendenser i Sverige som påminner om det hon en gång flydde ifrån.
Och det är just det som gör berättelsen så viktig. Det är lätt att tro att historien ligger långt bakom oss, men den har en obehaglig tendens att återupprepa sig – särskilt när vi börjar glömma.
Politiker i Sverige som då talade om att stänga gränser för flyktingar. I dag, år 2025, hör vi liknande uttalanden från ledare i Sverigedemokraterna. Samtidigt växer klyftorna, fler människor lever i fattigdom, arbetslösheten ökar och välfärden urholkas. Vi ser människor som letar pantburkar för att överleva – precis som i romanen. Det är smärtsamt att se att vi inte kommit längre.
Det klasslösa samhället var en dröm som Socialdemokraterna gav upp på 1930-talet för att rädda demokratin och bekämpa arbetslösheten. Det svenska välståndet skapades varken av fri marknad eller revolutionära idéer – det växte fram genom kompromisser, samarbete och långsiktig politik. Arbetarrörelsen lade grunden för ett samhälle där ingen skulle behöva tigga på gatorna, och ingen skulle fängslas för sina åsikter.
Som Hedwig säger i boken:
”Det svenska välståndet är ingen naturlag. Det skapades under hårt arbete och med hjälp av arbetarrörelsens kompromisser och lirkandet med storkapitalen.”
Det är därför vi aldrig får glömma vår historia. Demokratin är inte självklar. Välfärden är inte garanterad. Och människovärdet måste ständigt försvaras mot hat, rasism och antidemokratiska krafter. Vi är skyldiga både Hedwig – och kommande generationer – att minnas, att lära, och att aldrig vara tysta.
Ban Najar, arbetar som cytodiagnostiker på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, styrelseledamot i Fässbergs socialdemokratiska förening.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
