ledare Idag vräker stater ut pengar för att rädda jobb och få fart på ekonomin. Det är ett gyllene tillfälle för att främja en klimatvänlig omstrukturering.

Coronakrisen har visat att det går att stänga gränser och få människor att isolera sig. Den bulgariska statsvetaren och samhällskritikern Ivan Krastev påpekar i boken ”Är morgondagen redan här – Hur pandemin förändrar Europa” att denna globala lockdown samtidigt inneburit en paradox: Coronakrisen har gjort oss mer ”kosmopolitiska än någonsin förr”. För kanske ”första gången i historien talar människor över hela klotet om samma sak och delar samma rädsla”. Det råder med andra ord inte någon motsättning mellan att vara låst till en lokal plats och att vara en världsmedborgare.

En global syn på vår omvärld kan betyda många saker. Här handlar det framför allt om upplevelsen av att vi lever i en gemensam värld. Med den följer en moraliska förpliktelse, att vi alla har ett ansvar för världens utveckling och för framtida generationer.

Blicken bör dock vidgas till att även omfatta klimatkrisen. Enkäter som genomförts i en rad länder visar också att en klar majoritet av världens befolkning anser att klimatförändringarna är ett lika allvarligt hot som covid-19. Men medan coronakrisen kan beskrivas som ett 100-meterslopp kan klimatkrisen liknas vid ett maraton.

Bara i Europa uppskattas att de minskade utsläppen har förhindrat 11 000 förtida dödsfall.

Under coronakrisen har föroreningarna sjunkit dramatiskt och i flera av världens stora städer rapporteras om renare luft, klarare sikt och fågelsång. Bara i Europa uppskattas att de minskade utsläppen har förhindrat 11 000 förtida dödsfall. Det är emellertid långt ifrån säkert att coronakrisen på sikt kommer att underlätta en grön omställningen. Coronakrisen har pausat ekonomin medan klimathotet kräver strukturella förändringar.

Över hela världen sjösätts enorma ekonomiska stödpaket för att rädda jobb och få fart på ekonomin. Inom EU handlar det både om staternas ekonomiska stöd och om EU:s gemensamma satsning. För lång tid framöver kommer näringslivets utseende att formas av de ekonomiska paket som nu genomförs. Därför är det avgörande att stimulanserna bidrar till en klimatvänlig omställning. I denna bemärkelse befinner vi oss just nu i ett avgörande skede.

Som Sverker Sörlin konstaterar i en nyutkommen bok kan en kris göra det ”legitimt att pröva helt nya tankar”. Hur detta kommer att lyckas är samtidigt minst sagt osäkert. Å ena sidan finns en växande rörelse som under parollen ”build back better” kräver att de offentliga stimulanserna under coronakrisen ska främja en hållbar miljö. Konkreta exempel på vad det kan innebära kan hämtas från Paris som byggt en 650 kilometer lång ”corona-cykelväg” och Milano som använt coronapengar för att stärka kollektivtrafiken. Å andra sidan finns tecken som pekar i motsatt riktning, som att Trump ytterligare försvagat klimatpolitiken genom att öppna för att företag ska får tillåtelse att bryta mot utsläppsregler under coronakrisen. För en grön omställning krävs också en nära samverkan mellan länder. Här är EU:s klimatpolitik ett lovande exempel. Den övergripande trenden är emellertid att det globala samarbetet försvagas, ett exempel på detta är USA:s uttåg ur Världshälsoorganisationen WHO. Men även i Europa har vi sett igenslagna dörrar, inskränkt nationalism och att stater försökt att gynna sig själva.

Slående är också att några av de politiska ledare som utmärkt sig som ihärdiga klimatförnekare även blundat för coronakrisen. Som Brasiliens president Jair Bolsonaro som kallat den globala uppvärmningen för en ”växthusfabel” samtidigt som han förnekat coronavirusets dödlighet och uppmanat människor att strunta i isolering.

Bakom den missvisande informationen och propagandan finns starka ekonomiska intressen. Däribland företag som tjänar mer på en fossildriven tillväxt än en grön omställning. När de offentliga samhället nu vräker ut pengar för att mildra effekten av coronakrisen blir fejkade fakta ett verktyg i dragkampen om vart pengarna ska gå.