Sverker Sörlin har rätt i sin övergripande tes, men jag har synpunkter på historieskrivningen. Per Sundgren skriver om boken Kulturens värde. Läs också Sverker Sörlins svar. 

Har kulturen ett värde? Det är frågan som fått Sverker Sörlin att skriva en bok med titeln ”Kulturens värde”. Boken, som betecknas som en essä, vrider och vänder på kulturbegreppet. Framför allt är boken en kritik av ett kulturbegrepp som begränsas till konstarterna och kulturarvet, det som ryms i statsbudgetens siffror.

Kulturen är enligt Sörlin något mycket större, något som handlar om våra liv, om det samhälle som vi lever i, en demokratisk kraft, som behövs, inte minst nu, när auktoritära krafter växer sig allt starkare.

På detta övergripande plan är det lätt att hålla med Sörlin. Men det blir ofta mycket vagt. Nästan allt som vi tycker är viktigt, demokrati, miljö, mänskliga rättigheter, ingår i och är delar i kulturens värde. Samtidigt är boken ett slags historieskrivning och granskning av den svenska kulturpolitiken. För det finns traditioner, främst folkbildningen, och personer, främst Artur Engberg, som har förstått att kulturpolitiken måste utgå från ett annat bredare kulturbegrepp. När det gäller främst denna historieskrivning har jag invändningar.

Konservativ kultursyn

Låt oss börja med Artur Engberg. Han är den kulturpolitiker som mer än någon annan skådat ljuset. Han tänkte stort enligt Sörlin. Javisst, han är viktig. Riksteaterns tillkomst och enprocentsregeln för konstnärlig utsmyckning vid byggande är hans verk och inte minst, det är Engberg som 1938 författar den valbroschyr ”Demokratisk kulturpolitik” som ibland har kallats för det första svenska kulturpolitiska programmet. Målet för den svenska kulturpolitiken formuleras på följande oefterhärmliga sätt: ”Den har att sörja för luft, rymd och ljus, goda förbindelser mellan andelivets olika provinser, motverka försök till isolering, ge hjälp till självhjälp åt allt livsdugligt och främja vidsyn och fördragsamhet.” Som retorik är det oöverträffat, men bilden av Engberg innehåller också helt andra sidor.

Jag tänker inte på den antisemitism som han övergav och tog avstånd från, utan på hans mycket konservativa kultursyn. Han är företrädare för ett klassiskt bildningsideal och såg som sin uppgift att bekämpa både den nöjeskultur och den mer konstnärliga estetiska kultur som växte fram i det moderna industrisamhället. Enligt Engberg hade kulturen allt sedan antiken befunnit sig på nedgång, den moderna maskinkulturen hotade de andliga värdena och det själsdödande industriarbetet kontrasterades mot det skapande hantverket. För Stockholmsutställningens funktionalism och för den framväxande estetiska modernismen hade han ingen som helst förståelse: ”Det finns målare, som sätta en ära i att måla en elefant, så att den kan förväxlas med ett piano, och vice versa.” (Riksdagen 1928).

Enligt Sörlin hittade Engberg ”en balans mellan exklusivitet och folklighet”. Den balansen har jag svårt att finna. Engberg föraktar det moderna nöjeslivet, det är en dekadans och nivellering. Dit hör dansbanan med sin foxtrot och jazzen, liksom visor av Rolf, filmer av Chaplin och den framväxande folkliga idrottsrörelsen.

Hjälpas ur det vardagliga

För Engberg är kultur och konst något som finns högt däruppe. Det talas därför alltid om att höja människan till dessa andliga värden. För att tillfredsställa människans skönhetslängtan måste hon ”lösas och hjälpas ut ur det vardagliga, trista och grå”. Att kulturens och konstens uppgift är att lyfta människorna över vardagsverkligheten var en inom kulturliv och folkbildning vanlig tankegång i början av 1900-talet. Den sanna verklighet som diktaren ser är enligt både folkbildaren Oscar Olsson och filosofen Hans Larsson något helt annat än den vardagsverklighet där människorna vistas. Under folkbildningens framväxt är det också tydligt att det i arbetarrörelsen, inte minst i de fackliga organisationerna, fanns en kritik mot denna, som man uppfattade, onyttiga bildning högt däruppe. När den svenska arbetarlitteraturen skildrade denna arbetarnas vardagsverklighet hamnade den i konflikt med folkbildare som ansåg att litteraturens uppgift inte var att skildra denna låga verklighet.

I broschyren ”Demokratins kulturpolitik” är det dock skolan som upptar det största utrymmet. Engberg var ju ecklesiastikminister med ansvar för utbildningen, men även på detta område var Engberg konservativ, för att inte säga reaktionär. Det var det gamla latinläroverket han ville bevara. Åke Isling har i sin av handling från 1980 ”Kampen för och mot en demokratisk skola” visat hur Engberg genom åren konsekvent motarbetat försöken att demokratisera skolan och avskaffa parallellskolesystemet, det vill säga systemet med folkskola för flertalet barn och läroverk för de mer gynnade. Detta system kritiserades redan i slutet av 1800-talet av liberalen Fridtjuv Berg och under början av 1900-talet var det han och socialdemokraten Värner Rydén som framför allt drev på för att införa en gemensam bottenskola för alla elever.

Engberg ansåg, i strid mot en socialdemokrat som Oscar Olsson, att realskolan borde förbli en elitskola för de få, men med tillträde för begåvningar ur arbetarklassen. I den långvariga konflikten mellan folkskollärarna som ville demokratisera skolan och läroverkslärarna stod Engberg på läroverkslärarnas sida. Han såg dem som försvaret för den klassiska bildningen, med latin och grekiska som viktiga beståndsdelar. Jag kan inte se annat än att Sörlin låter sig förföras av Engbergs retorik. För när Sörlin tillskriver Engberg att demokratin inte kan förverkligas ”om inte det stora flertalet når en högre bildningsnivå”, så rimmar det illa med Engbergs försvar för det parallellskolesystem som hänvisade flertalet elever till folkskolan och en liten gynnad elit till läroverket. Åke Islings avslutande omdöme, som jag delar, är att ”Engbergs storhet mer fanns i ord än i handling och att orden gällande skolområdet föga utpekade framtiden”.

Frågan om kulturen som egenvärde

Sörlin tar också i flera sammanhang upp den folkskola som inrättades 1842. Under början av 1800-talet fördes en diskussion om behovet av en allmän skola, bland annat i den undervisningskommitté, också kallad snillekommittén, i vilken kulturpersonligheter som Tegnér och Geijer ingick. Sörlin beskriver denna snillekommitté och tidens romantiska strömningar som en kulturellt framåtblickande kraft. De satt inte fast i ”statsekonomisk statistik” utan såg till en större moralisk helhet, där bildning och uppfostran ingick. I fråga om en allmän folkskola ställde sig dock denna snillekommitté avvisande. Detta motstånd manifesterades på olika sätt, bland annat genom den fara man såg i halvbildning. I den 1842 utfärdade första folkskoleförordningen framgår också att syftet inte i första hand var bildning utan att sprida ”ett kristeligt sinnelag bland den allt större gruppen av underklasser”. Bibel och katekes blev det viktiga undervisningsmaterialet. Hjalmar Branting skulle senare kalla folkskolan en ”dresseringsanstalt för en tam, lydig och lätthanterlig underklass”.

Så till frågan om kultur är ett egenvärde eller ett instrumentellt värde. Sörlin ser också andra möjliga värden men jag begränsar mig till dessa två värden som ständigt återkommer i den kulturpolitiska debatten. Egenvärden är då något fint medan instrumentella värden är skamliga. Det är Björn Wimans ståndpunkt i DN när han säger att ”bildning alltid ska vara till nytta för något”, vilket han tycker är fel. Men är bildning onyttigt? Jag förstår att han menar att bildning inte får instrumentaliseras och underordnas framför allt ekonomiska värden där bara det är nyttigt som ger ekonomisk vinst. Men självklart är bildning nyttigt. Den får oss att må bättre, den får oss att njuta, den gör livet spännande samtidigt som den ger ovärderlig kunskap och får oss att tänka nya tankar. Vi bör alltså underkänna vinsttänkandet som värdegrund och offensivt våga säga det självklara att bildning är nytta, den nytta som består i att vi kan leva bättre och rikare liv.

Det är vi människor som värderar

Avvisar vi detta vinsttänkande avvisar vi samtidigt detta besynnerliga ”egenvärde”. Det finns inga värden som skapar sig själva. Det är vi människor som värderar. Utan oss finns inga värden. Därför är också l’art pour l’art, konst för konstens egen skull, en besynnerlighet. Ingen konst är till för sin egen skull. Konstnärer vill nå en publik, kommunicera. All konst är social. Konsten och kulturen är alltså till för oss. Men att konst och kultur också kan ha instrumentella värden måste inte vara skamligt. Där håller jag med Sörlin. Enligt Sörlin är det nu bevisat att kultur befrämjar hälsa. Människor som har en aktiv relation till kultur lever längre och är friskare än andra. Ja, visst är det så, men den intressanta frågan är om kultur har större hälsobefrämjande effekter än annat engagemang och andra fritidsverksamheter? Vad jag förstår talar det mesta för att alla verkliga intressen och allt engagemang som samtidigt bidrar med möten mellan människor har en positiv hälsoeffekt. Att kulturella intressen ger större positiva hälsoeffekter än t ex fågelskådning och frilufts- och idrottsaktiviteter har jag inte kunnat finna belägg för. Den kulturekonomiska forskning som växte fram under 1970- och 1980-talen ville framför allt visa att kultur var lönsam. Städer som investerade i kultur blev ekonomiskt framgångsrika, hävdade Lisbeth Lindeborg i sin mycket uppmärksammade rapport ”Kulturen som lokaliseringsfaktor” från 1991. Den kulturekonomiska forskning som var under uppbyggnad skulle dock ganska snart underkänna dessa slutsatser. Sambanden var mycket mer komplicerade.

Nåväl, jag har invändningar, men det innebär inte att jag ifrågasätter det som är Sörlins centrala tes, nämligen att kulturen i bred mening borde spela en mycket större och viktigare roll i vårt samhällsbygge och att kulturen i dag reducerats till den kulturbudget som främst handlar om konstarterna. Däremot tycker jag att argumentationen lider av en genomgående vaghet. För vad ska vi göra om vi håller med Sörlin? Några konkreta förslag finns inte. Så fort vi närmar oss den mer konkreta kulturpolitiken framstår Sörlin som mycket traditionell med sin starka betoning på den professionella konstkulturen. Jag kan inte finna annat än att lösningen för Sörlin, liksom för mig, är en offensiv rödgrön politik som låter humanism och etiska värden inta en central plats i samhällsbygget.

Per Sundgren, idéhistoriker och f d kulturborgarråd (V)

Sverker Sörlin svarar direkt här.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena