Socialdemokratin måste välja väg

Krönika Mellan anpassning och rättvisa i migrationspolitiken.

Jag har under många år mött människor som byggt sina liv i Sverige. De arbetar, betalar skatt, driver företag, har barn i våra skolor och deltar i samhället på samma sätt som alla andra.

Ändå lever de med en oro som inte borde finnas. De kan utvisas.

Inte för att de gjort något fel. Inte för att de saknar anknytning. Utan för att regelverket har blivit så stelt, så fyrkantigt, att det inte längre förmår se människan bakom ärendet.

Jag har sett familjer som bott i Sverige i nästan två decennier få beslut om utvisning. Barn som är födda här, som aldrig satt sin fot i något annat land, rycks upp från sina liv. Föräldrar som driver fungerande företag och försörjer sig själva får besked om att lämna landet – ibland med återreseförbud.

Det är svårt att förstå.

Men det som är ännu svårare att förstå är tystnaden.

En socialdemokratisk migrationspolitik måste utgå från att människor som är en del av samhället också ska få tillhöra det

För samtidigt som denna utveckling pågår, där rättssäkerhet urholkas och människors liv slås sönder av oproportionerliga beslut, är den socialdemokratiska responsen alltför ofta otydlig.

I vissa fall framstår det som att partiet inte riktigt vet vad det tycker.
I andra fall som att man i praktiken accepterar – eller till och med anpassar sig till – den politik som drivs av regeringen och Sverigedemokraterna.

Det är inte hållbart. Socialdemokratin kan inte vara ett parti som i efterhand förklarar varför andra sätter agendan. Vi måste vara ett parti som sätter den.

Under lång tid har migrationspolitiken rört sig bort från det som en gång var självklart: att arbete, etablering och tillhörighet ska spela roll. I dag kan människor arbeta, betala skatt och leva sina liv här i många år – och ändå behandlas som tillfälliga.

Det är en utveckling vi inte kan fortsätta acceptera.

En socialdemokratisk migrationspolitik måste våga vara tydlig. Den måste utgå från att människor som är en del av samhället också ska få tillhöra det.

Det innebär att återinföra möjligheten till spårbyte, så att människor som arbetar i Sverige inte tvingas lämna landet på grund av administrativa hinder. Det innebär att skapa tydliga vägar till permanent uppehållstillstånd för den som har arbete och har etablerat sig här.

Utvecklingen vi nu ser stannar inte där

Det innebär att ge barn som är födda i Sverige, eller som vuxit upp här, en självklar rätt att stanna.

Det innebär att avskaffa återreseförbud i situationer där det finns arbete och familjeanknytning.

Och det innebär att återupprätta rättssäkerheten – så att beslut om utvisning är proportionerliga och tar hänsyn till människors verkliga liv.

Men utvecklingen vi nu ser stannar inte där.

Vi ser också konturerna av något mer genomgripande: ett samhälle där rättigheter alltmer villkoras, där tillhörighet graderas och där olika grupper i praktiken behandlas olika inför lagen.

Det är ett steg mot parallella rättssystem.

Socialdemokratin måste tydligt stå emot en sådan utveckling. Sverige ska inte vara ett land där rättigheter beror på bakgrund, ursprung eller status. Lagen ska vara lika för alla.

Samma sak gäller välfärden.

Vi har under senare år rört oss bort från det universella och mot det selektiva. Från rättigheter till villkor. Från tillit till kontroll.

Det är en farlig riktning.

En socialdemokratisk välfärdspolitik måste vara generell. Den ska bygga på att människor omfattas – inte sorteras. Och det gäller även synen på medborgarskapet.

Medborgarskapet håller på att omdefinieras till något som ska förtjänas, prövas och i vissa fall ifrågasättas. Det riskerar att bli ett politiskt verktyg för att dela upp människor i mer eller mindre tillhöriga.

Det är inte en socialdemokratisk syn.

Medborgarskapet ska vara en stabil grund för delaktighet, inte ett villkorat kontrakt. I dag ser vi hur människor i praktiken straffas trots att de gjort det vi sagt åt dem att göra: arbeta, integrera sig, bidra.

Det är en motsägelse som skadar både tilliten och sammanhållningen.

Integration kan inte bara handla om krav. Den måste också handla om möjligheter och erkännande. Om vi vill att människor ska bli en del av Sverige, måste vi också acceptera dem som en del av Sverige när de faktiskt blivit det. Annars skapar vi inte integration – vi skapar exkludering.

Socialdemokratin har varit en kraft för sammanhållning. Men sammanhållning kräver mod. Mod att säga nej till en politik som splittrar. Mod att stå upp för rättvisa – även när det blåser. Och mod att välja väg.

För att inte välja är också ett val.