Mona Sahlin och Socialdemokraterna inledde sin valrörelse i Tantolunden på Södermalm i går. I praktiken är det nu dött lopp mellan blocken. Seger eller förlust? Succé eller fiasko? Allt är möjligt för Mona Sahlin 2010.
Den här ledaren är skriven innan Mona Sahlin håller sitt tal i Almedalen på torsdagkvällen. Jag hoppas att hon litar på att väljarna har uppfattat alla konkreta förslag som de rödgröna har lagt och ägnar sin timme åt att ingjuta mod och hopp. När ni läser det här vet vi om hon gjorde det.
Sven Otto Littorin kastar in handduken i ett läge när arbetsmarknadspolitiken är viktigare än någonsin. Man kan förmoda att Littorin i praktiken fått ta skiten för Anders Borgs nationalekonomiska teorier. Nu borde debatten handla om de större mänskliga tragedier som väntar.
Långtidsarbetslöshet är så gott som omöjligt att ta sig ur på egen hand. För alliansen är arbetslöshet och ohälsa individuella frågor – strukturer låtsas man inte om. Den politiken är ohållbar.
Ungdomsarbetslösheten är inte den enorma utmaning den utges för att vara. Det hindrar inte Socialdemokraterna från att dra stora växlar på statistiken, trots att de är medvetna om skevheten bakom siffrorna. Det är ohederligt.
Det Schlingmannska "utanförskapet" har nu letat sig så långt som in på sportsidorna i tidningen. De rödgröna slänger sig okritiskt med begreppet utan att tänka på att man sällan vinner en match på motståndarens planhalva.
I går höjde Riksbanken reporäntan från den rekordlåga nivå som den legat på under lång tid. Men det är långtifrån självklart med en höjning. Just nu finns inget stort inflationstryck, och osäkerheten om konjunkturen växer.
Göran Hägglunds utspel om ”verklighetens folk” hade kunnat stärka KD. Men medan han flinkt twittrar och lägger ut låtlistor för allmän beskådan tynar partiet i hans skugga. Troligen på grund av alla politiska motgångar och oförmågan att erbjuda en modern konservatism.
En förändring av Slussen är nödvändig. Det pågående skyttegravskriget och brösttonerna handlar om vems behov som ska tillfredsställas. Vad Stockholm behöver är en politik som inte enbart styrs av marknadens behov, utan av tillgänglighet för alla.
Under alliansstyret har investeringarna i cykeltrafiken i Stockholm minskat. Istället har borgerligheten lagt pengarna på bilvägar. Men cyklismen är en växande folkrörelse och utrymmet börjar bli trångt. Det är dags att börja skissa på ett förbud mot privatbilism i städer.
Europas politiska makthavare pressar ur sig dumdristiga sparpaket för att hålla sig väl med finansmarknaderna. De banker som alldeles nyligen hjälpts från undergång av europeiska regeringar tillåts nu sätta agendan. Om inte finansmarknadernas makt bryts hotas demokratin.
När BP:s koncernchef Tony Hayward tar semester mitt under oljekatastrofen visar det på att vår tids plutokrati anser sig stå över de villkor och den samhällsmoral som gäller alla andra. Den lyckosamma fritidsklassen har återuppstått.
Staten drar in miljardöverskott på socialförsäkringarna. Samtidigt har socialbidragen ökat lavinartat i en del kommuner. Fattigdomen vältras över på kommunerna, som är skyldiga att ta hand om medborgare som inte längre har något skyddsnät.
Åtalet mot före detta polischefen Göran Lindberg – åtalad för fem olika sexualbrott – är den största polisskandalen på senare år, och inför åtalet imorgon finns många frågor som väntat på svar hela vintern. Tyvärr är det svar vi aldrig kommer att få.
Europa genomgår förändringar som skapar rädsla. Finanskrisen riskerar att accelerera rädslan till skräck. Europas vänster måste satsa på trygghet, men utan att gå den konservativa vägen. Vänstern måste också våga frihet.
