De finansiella sammanbrotten i EU visar hur långt – läs kort – Europa kommit i sitt unionsprojekt. Islänningar beskrivs som offer för giriga riskkapitalister, få uppmärksammar att Storbritannien lider underskott på gränsen till bankrutt, medan den grekiska tragedin tycks nedbäddad i det helleniska DNA:at.
Svante Weyler menar att Miljöpartiet bör bestämma vilka de ska stödja först efter valet. Det är onekligen intressant att MP:s allians med S och V ställs i fokus. En bekräftelse på att de rödgröna har en medial uppförsbacke. Varför föreslår inte Weyler att C eller FP gör samma sak eller att KD kastar fram tanken på ett samarbete vänsterut?
Tillskyndare av Vårdval Stockholm menar att sjukvården blivit mer "tillgänglig", men kan inte berätta hur patienter väljer en vårdcentral som inte finns. Talet om "mer vård för pengarna" vilar också på lösan sand. En genomgång av 317 internationella studier kan inte visa att den kommersiellt drivna vården är mer kostnadseffektiv än den offentliga.
McDonalds blåser sin personal på lön och fuskar med tidlistor. För den unga anställda på matkedjan är arbetsmarknaden inget skämt. Med en sällsynt känsla för tajming lanserade Cuf häromdagen sin kampanj med slagorden "Fuck facket 4-ever" och "Arbetsmarknaden är ett jävla skämt".
Att lagen omfattar alla är en självklar demokratisk princip. Men fungerar den? Knappast. Personer mitt i den politiska makten klarar sig ofta undan. Men det verkar som att det ändras. Och motståndet mot att ställa skurkar till svars kommer inifrån. Politikens gamla invanda sätt att fungera ifrågasätts.
Miljöpartiet skiljer ut sig på många sätt i den svenska riksdagspolitiken. Dels är det yngst. Dels är det radikalt på ett genomgripande och systemkritiskt sätt, som inget annat parti vågar vara. MP är inte rädda för väljarna, de utmanar dem att hänga med in i framtiden.
Katastrofen i Mexikanska golfen måste ses för vad den är: En alarmerande uppmaning att börja omställningen till ett samhälle utan oljeberoende. Det krävs ingen större fantasi att föreställa sig den globala depression som världen - utan alternativa energikällor och levnadsvanor - kommer kastas ner i den dagen oljan börjar sina.
EU:s finansministrar lade natten till måndag ut ett räddningsnät för att fånga upp europeiska länder och banker på fallrepet. Den akuta krisen skjuts därmed upp en smula. Kreditmaskineriet smörjs, för att förhindra att lån bankerna emellan kärvar. Men det mesta av arbetet för att förhindra nya skakningar i systemet återstår.
Afghanistan verkar vara den fråga där de rödgröna har svårast att enas. Direkt efter valet ska det fattas nytt beslut om den svenska styrkan. Med hjälp av Pierre Schoris bok Vägen ut ur Afghanistan och David Milibands artikel "How to End the War in Afghanistan" bör det gå att hitta en gemensam grund.
Politiken är inte alltid logisk. Särskilt inte i spåren av den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Nu väntar något mycket ovanligt i brittisk politik: regeringsförhandlingar mellan två eller flera partier. Vem vann? Det får vi återkomma till. Räkna med Cameron - men gardera med Brown. För Nick Clegg bestämmer.
Vänsterpartiet har allt att vinna på det rödgröna samarbetet. Inför kongressen i Gävle söker partistyrelsen mandat att driva integritet, jämställdhet och välfärd som främsta valfrågor. Det förstnämnda kan vara partiets stora chans att profilera sig, inte minst eftersom Thomas Bodström tillhör socialdemokratins toppnamn.
Det sägs att valrörelser fördummar. I år stämmer det mer än någonsin. Borgerligheten skräder inte orden i sina kommentarer till den rödgröna budgeten. Det finns en Titanic-stämning - orkestern spelar upplyftande melodier medan skeppet sjunker. Rädslan för att förlora dominerar över lusten att vinna.
"En ny färdriktning". Rubriken på den rödgröna gemensamma budgetmotion är perfekt. Medierna surrar om ören och procentsatser. Men vad väljare vill ha av en ny regering är en tydlig, annorlunda färdriktning. Och nu ser vi att det finns en sådan.
"Uppdrag Arbete" heter Sven-Otto Littorins nya bok. Den visar att Littorins ekonomiska filosofi är från före 30-talets depression, före Keynes. I ett klassiskt uttalande till ekonomer som trodde att marknaden i det långa loppet uppnår jämvikt sa Keynes: "In the long run we´re all dead." Littorin delar inte "den uppfattningen". Möjligen är han optimistisk. Men inte särskilt realistisk.
I morgon håller Mona Sahlin det förstamajtal som kan vara hennes sista som oppositionsledare. Och på måndag presenterar hon den rödgröna budgetmotion som kan göra henne till statsminister. Det som ska bära hennes alternativ kan inte bara vara viljan till regeringsskifte.
