S tillbaka i klassisk form

Politik Den nya socialdemokratin är i själva verket den gamla, skriver Juan Fonseca.

Under de senaste åren har det blivit populärt att tala om Socialdemokraternas förflyttning som ett ideologiskt svek. Kritiken kommer från både vänster och höger – från de som menar att partiet övergett solidariteten, och från de som anklagar det för att ha kapitulerat för Sverigedemokraternas verklighetsbild. Men vad händer om vi vänder på perspektivet?

Min uppfattning är att det vi nu ser inte är ett avsteg från socialdemokratin, utan en återgång till dess mest klassiska form: en politik som varken är höger eller vänster, utan pragmatisk, ansvarstagande och inriktad på att hålla ihop samhället.

Gemenskap byggdes inte genom att göra undantag – den byggdes genom att skapa en gemensam grund

Den svenska socialdemokratin har aldrig varit radikal i den ideologiska meningen. Den har inte byggt revolutioner, utan kompromisser. Inte lagt tyngdpunkten på renlärighet, utan på vad som fungerar i praktiken. Den har byggt välfärd, men med krav. Den har försvarat öppenhet, men inte oordning. Den har varit öppen för förändring – så länge den gynnat sammanhållningen och framtidstron.

I dagens debatt saknas ofta helhetsbilden. Många fäster blicken vid enskilda förändringar och ser dem som uttryck för att socialdemokratin övergett sina ideal. Men det socialdemokratiska projektet har alltid handlat om att möta verkligheten som den ser ut – inte som vi önskar att den vore. Det är just i förmågan att kombinera ideal med realism som rörelsens styrka ligger.

När samhället förändras krävs också att politiken förnyas. Det handlar inte om att ge upp solidariteten, utan om att skapa nya former för gemenskap och ansvar. Den socialdemokratiska viljan att hålla ihop landet bygger på en tro på människors förmåga – och på att vi tillsammans kan skapa ett starkt samhälle där alla har möjlighet att bidra och känna tillhörighet.

Det gäller också i integrationspolitiken. Den klassiska arbetarrörelsen ställde krav på sina egna: man skulle lära sig språket, arbeta, bidra. Gemenskap byggdes inte genom att göra undantag – den byggdes genom att skapa en gemensam grund. I det ljuset är dagens politik inte ett svek, utan en fortsättning. Det nya är egentligen det gamla.

Samma logik gäller i den ekonomiska politiken. Det är inte ideologisk renlärighet som bygger framtidstro, utan förmågan att ta ansvar när förutsättningarna förändras. Den socialdemokratiska samhällsmodellen har alltid byggt på tillit – till människan, till kollektivet och till politiken. Det är denna tillit som nu återupprättas, genom en politik som sätter både helheten och människovärdet i centrum.

De som känner till mitt långvariga engagemang mot exkludering och segregation vet att jag i decennier har kämpat för att alla – oavsett bakgrund – ska få en ärlig chans att höra till. Just därför menar jag att socialdemokratin nu, äntligen, har hittat rätt politik för att verkligen avskaffa utanförskapet. Inte genom snabba lösningar eller symboliska förslag – utan genom att återupprätta det gemensamma ansvar som samhällsgemenskapen kräver.

Så kanske är frågan vi borde ställa inte varför socialdemokratin förändrats – utan varför vi trodde att den inte skulle göra det. En idé som inte anpassar sig till verkligheten förlorar sin kraft. En rörelse som inte vågar förnya sig tappar sin förankring. Det gäller också socialdemokratin.

Den som ropar på en annan socialdemokrati borde först fråga sig om det verkligen är partiet som lämnat sina ideal – eller om det är vi som glömt vad de faktiskt var.

Juan Fonseca, tidigare riksdagsledamot (S).