Nog med krälande inför Trump

Krönika Principfasthet framställs ofta som motsatsen till politisk pragmatism, ibland till och med som naivt. Men mot Trumps regim är den mest pragmatiska hållningen att stå upp för våra principer, skriver German Bender.

Under våren och sommaren har vi tvingats bevittna ett förödmjukande krälande inför Trumps alltmer auktoritära regim. Värst var kanske Natos generalsekreterare Mark Rutte, som kallade Trump för ”daddy” och en ”fredens man”.

Andra exempel är den brittiske premiärministern Keir Starmer, som viftade med ett brev till ”kung” Trump från kung Charles samt Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen som förhandlade fram ett ofördelaktigt och omstritt handelsavtal med USA.

Tolkar det som att behålla makten

Till och med det en gång så stolta Harvard är i färd med att förhandla en ”deal” med regimen för att slippa bli mobbat av Trump.

Vad är det som händer? Varför tror alla att det mest pragmatiska är att förhandla i god tro med denne man och hans antidemokratiska lakejer?

Europeiska etablissemangspolitiker har under efterkrigstiden socialiserats in i en ordning där pragmatism är det högsta värdet. Visst kan man ha principer, visst kan man ha ideal och visioner att sträva mot, men ”alla vet” att de inte går att genomföra. Då blir pragmatismen en överideologi.

Vad man läser in i begreppet pragmatism kan variera.

Alltför många politiker tolkar det som att behålla makten, att hålla sig kvar i en position eller hålla ihop sin koalition.

För vissa betyder det att åstadkomma någonting överhuvudtaget, även om det bara är en bråkdel av det man egentligen skulle vilja (i den mån man alls vill någonting).

Trump djupt oberäknelig

För andra politiker innebär det att hålla sina motståndare borta från makten till varje pris.

I vissa fall kan några eller alla dessa tolkningar ha fog för sig.

Men gentemot dagens USA är det kortsiktiga och i mina ögon djupt oansvariga tolkningar. Jag menar att den mest pragmatiska hållningen gentemot Trumps USA är principfasthet.

Principfasthet betraktas ofta som motsatsen till pragmatism. I det här fallet är de synonymer.

Det finns två skäl till det.

För det första är Trump och det lismande persongalleri han omger sig med djupt oberäkneliga. Att försöka blidka honom är ingen garanti för en långsiktigt hållbar överenskommelse. Han kan mycket väl ändra sig, dra undan mattan man stod på eller vända kappan efter en för tillfället mer gynnsam vind.

Att ”pragmatiskt” kompromissa med sina egna och sin befolknings intressen för att blidka en sådan person är minst sagt våghalsigt, för att inte säga oansvarigt.

Det andra och viktigare skälet är att politiker av Trumps karaktär måste hållas stången. Att leende och skrapande med foten gå med på hans lika löjeväckande som gastkramande audienser i Ovala rummet, är att legitimera hans regims alltmer oförtäckta angrepp på demokratin och omvärlden.

Vi kan inte – får inte – acceptera det i pragmatismens namn.

Att låta en vulgär och antidemokratisk ledare bre ut sig och behandla både andra politiska ledare och människor i hela världen med förakt och fullständig oberäknelighet, är inte pragmatiskt.

Det är livsfarligt.

Krävs fördjupat EU

Det betyder inte att Europa måste vända sig bort och isolera sig från USA. Det finns många delar av USA som vi kan vara ännu mer öppna för.

Europa kan bli en magnet för alla de transpersoner, queers, konstnärer, vetenskapsmän och kritiska forskare inte är välkomna under Trumps regim.

Om man inte tycker att rent humanitära skäl räcker, kan man motivera det med att det skulle ge en enorm skjuts åt vår innovationskraft och produktiva förmåga.

Vi kan bli en ännu tydligare kraft och plats för demokrati och mångfald. Och inte bara i ord, utan i handling.

Men då krävs att vi tar oss samman och agerar. Och ja, det kräver sannolikt ett fördjupat EU.

Inget krälande, inga leenden, inget smicker.

Inte efter att Trump och hans medlöpare förnedrat Zelenskyj i Vita huset, hotat att invadera europeiskt territorium (minns ni Grönland?), hotat att ockupera Gaza och fördriva befolkningen, höjt och sänkt och höjt och åter sänkt tullar, skickat ut trupper på amerikanska gator, gång på gång använt rasistiska och misogyna glåpord mot politiker, journalister och privatpersoner, undergrävt hela fundamentet för den globala världsordningen, bromsat klimatomställningen.

För att bara nämna ett fåtal av denna motbjudande mans mest hårresande tilltag.

Om vi blundar för allt detta bara för att kunna stå med mössan i hand i Ovala rummet och kanske få till ett och annat ofördelaktigt handelsavtal – hur ska vi då kunna stå upp för någonting överhuvudtaget med någon som helst trovärdighet?

Det får vara nog nu.

German Bender är utredningschef på Arena Idé