Kanske behöver vi just nu exakt det hopp som konserten förmedlade.
Har ni sett Simon & Garfunkels konsert i Central Park från 1981? Om inte, gör det.
Den ligger på SVT Play.
För mig har den konserten alltid stått som en symbol för något mycket större än att Paul Simon och Art Garfunkel återförenades på scen efter tio år. Eller för den delen att 500 000 människor kom till Central Park för att lyssna på dem.
För mig blev det redan från början en symbol för framtidstro, människors förmåga att samlas kring något gemensamt och – inte minst – för musikens kraft.
Samtidigt markerar den där tiden också ett politiskt skifte
Jag såg den på SVT något år senare. På den tiden tog det så lång tid för en konsertfilm att färdas över Atlanten. Jag var 14 år, kände mig som många tonåringar helt ur fas med tidsandan – i dag hade jag kallats för nörd, på den tiden var nog snarare “tönt” ordet som användes – jag hängde mycket för mig själv, läste massor av böcker och hade inte lyssnat särskilt mycket på musik över huvud taget.
Och plötsligt ser jag två uppenbart nördiga typer från Queens, i intetsägande kläder och underliga frisyrer, ställa sig framför en halv miljon människor och fullständigt äga scenen med en finstämd, känslig musik som gick rakt in i kroppen. När de spelar Sound of Silence och texten “The words of the prophets are written on the subway walls” stod håret rakt upp på mina armar.
Jag insåg att det fanns hopp även för mig.
Konserten var gratis och ett led i ett projekt för att rusta upp Central Park, som vid den tiden uppfattades som en farlig plats, närmast full av gängkriminella. Hela New York var nedgånget. Det besökarna i dag uppfattar som en genomgentrifierad stad var då fattigt och slitet, stora delar även av södra Manhattan var ett slags slum.
Konserten blev en gemensam kraftsamling för något bättre.
Samtidigt markerar den där tiden också ett politiskt skifte. Simon & Garfunkel blev stora under det radikala 1960-talet och även om de själva inte var lika politiska som Bob Dylan eller Joan Baez bar deras musik på den tidens uppror mot hierarkier och begränsande traditioner. När jag såg och hörde dem hemma i tevesoffan 1982 tyckte jag att allt det där fanns i själva stämningen i deras musik. I harmonierna. Det var ett slags sorgset vemod, och på samma gång en optimistisk längtan.
Jag tror att den självmotsägande kombinationen har följt med mig som en möjlighet ända sedan dess.
Samma år som konserten var tillträdde Ronald Reagansom president i Vita huset. Två år innan hade Margaret Thatcher blivit premiärminister i Storbritannien. Samma år hade mullorna tagit makten i Iran.
Ingen förstod det då, men precis den där perioden var verkligen början på något nytt. Och i dag, 45 år senare, när de två system som nu tycks både stå mot varandra, och paradoxalt nog även samverka, är just otyglad kapitalism och konservativt bakåtsträvande, är det kanske precis den där känslan från Central Park den 19 september 1981 som behöver återuppväckas.
Tron på en mer radikal samhörighet. Tron på vår förmåga att gemensamt förändra saker. Tron på att även vemod kan leda till något hoppfullt om ackorden bara tar den vägen.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
