När protest möts med kulor

Debatt Är omvärldens tystnad ett resultat av diplomatiska och ekonomiska intressen?

Det som pågått i Iran de senaste månaderna är varken en enskild händelse eller en vanlig demonstration för reformer. Det är ett tydligt och kompromisslöst krav från ett folk som efter 47 år av systematiskt förtryck, våld och statlig repression inte längre har något hopp om förändring inom ramen för den islamiska republiken. Folkets krav är tydligt: regimens fall – inget mindre.

Korrupt system

Efter nästan fem decennier av ett brutalt styre har människor i Iran förlorat tron på reformer. De senaste protesterna, som började på Teherans basar som en reaktion på den förödande ekonomiska situationen, spred sig snabbt till andra städer. Människor från alla samhällsskikt och med olika politiska uppfattningar anslöt sig. Det gemensamma var motståndet mot ett korrupt och repressivt system.

Regimens svar var återigen detsamma: hänsynslöst våld. Enligt vissa rapporter har omkring       30 000  oskyldiga människor hittills dödats och tusentals sitter fängslade i olika anstalter runt om i landet. I dessa fängelser dödas fångar dagligen under olika förevändningar. På grund av internetavstängningar och bristen på oberoende information är det fortfarande omöjligt att fullt ut förstå omfattningen av massakern. De korta tillfällen då internet tillfälligt fungerade gav dock en glimt av verkligheten. De videor som spreds från två särskilt blodiga dagar utgör tydliga bevis på regimens brott.

Sköt mot obeväpnade

Mitt i detta berättade en vän till mig, bosatt i Teheran, en historia som skar djupare än allt annat. Av säkerhetsskäl vill personen förbli anonym. Han deltog tillsammans med andra universitetsstudenter i protesterna och bevittnade hur statens säkerhetsstyrkor sköt direkt mot obeväpnade människor som endast krävde frihet och jämlikhet. En av hans klasskamrater försvann i folkmassan. På grund av avbrutna kommunikationsvägar gick det inte att få någon information om honom.

Efter en vecka av ovisshet återfanns den 24-årige studentens livlösa kropp bland de omkomna i Kahrizak. Familjen, bosatt i norra Iran, kämpade i flera dagar för att få tillbaka sin sons kropp.

Myndigheterna ställde emellertid ett villkor: familjen utsattes för påtryckningar att erkänna att sonen var medlem i Basij-milisen och att han hade deltagit i demonstrationer till stöd för den islamiska republiken. I annat fall skulle kroppen inte överlämnas och någon minnesceremoni inte tillåtas.

Till slut gav familjen efter – enbart för att få ta farväl av sitt barn. Begravningen hölls under övervakning av Basij-styrkor och underrättelsetjänsten. Varför familjen tvingades acceptera detta är inte det centrala. Det avgörande är den grymhet som visar hur staten fortsätter att trakassera och hota även efter döden och tvingar sörjande familjer att förfalska sanningen för att skydda regimens makt.

Välkänd strategi från regimen

Detta är inte ett enskilt fall. Många familjer har tvingats betala enorma summor – ibland över en miljard iranska Toman – för att få tillbaka sina barns kroppar eller delta i framtvingade bekännelser inför statskontrollerade medier där de påstår att deras barn var regimtrogna och dödades av ”terrorister”.

Vi vet alla att detta är en välkänd strategi från den islamiska republikens sida. För att förlänga sitt styre tvekar regimen inte inför något brott, samtidigt som den försöker påtvinga omvärlden sin egen version av verkligheten i Iran. Det som sker i Iran är inte ett krig eller en väpnad konflikt. Det är en massaker på ett frihetsälskande folk – obeväpnade människor som gick ut på gatorna för att kräva sina rättigheter och möttes av kulor.

Därför riktar jag en fråga till det internationella samfundet – till de regeringar som försvara mänskliga rättigheter: Tror ni verkligen på dessa upprepade lögner från regimen? Eller är er tystnad ett resultat av diplomatiska och ekonomiska intressen?

Kan Sverige inte göra mer?

Ser ni inte att Irans befolkning i åratal har protesterat mot detta system? Från protesterna i januari 2018, till det blodiga november 2019, till rörelsen Kvinna, liv, frihet och vidare till årets massakrer – varje gång har staten svarat med ett blodbad, medan världen har sett på.

Särskilt vänder jag mig till Sveriges utrikesminister – ett land som kallar sig en försvarare av mänskliga rättigheter. Kan Sverige verkligen inte göra mer för att stoppa denna blodspillan eller har man i praktiken bidragit till förtrycket genom att tillhandahålla teknik som används för att slå ner fredliga demonstranter?

Fereshteh Javani, grundare av Facebook nätverket ”Vi är 4700 arbetare”