Myten om arbetsmarknaden som en marknad

Krönika Bör vi analysera arbete på samma sätt som vi analyserar tandkräm?

En av den internationella arbetsorganisationens (ILO:s) fundamentala principer är att arbete inte är vilken vara som helst. Det betyder att arbete inte är en enkel produkt som köps och säljs på en marknad, utan att arbetet har ett värde i sig, kopplat till respekt, frihet, välbefinnande och mänsklig utveckling. Det är omöjligt att skilja på arbetet och den person som utför arbetet.

Men om arbete inte är en vanlig produkt som köps och säljs på en marknad, varför pratar vi alltid om arbetsmarknaden och hur den kan fungera bättre? Betraktar vi egentligen arbetsmarknaden som vilken marknad som helst, i strid med den trepartskonvention som 187 av världens länder sedan urminnes tider har undertecknat, där utbud och efterfrågan möts genom att priset – lönerna – anpassar sig uppåt eller nedåt? Bör vi analysera arbete på samma sätt som vi analyserar tandkräm?

Fungerar inte på samma sätt

De här är några av de frågor som är utgångspunkten i boken “The labour market myth: How the market metaphor hinders our understandning of work“, författad av Paul de Beer, professor i arbetsmarknadsrelationer.

Det är tvivelsutan så att arbete köps av arbetsgivare och säljs av löntagare. Men vilka blir konsekvenserna när vi använder tandkrämsmarknaden som förlaga för utbytet av arbete mellan de här intressenterna? Vilken lins vi använder bestämmer ju i hög grad hur vi ser på och tolkar världen omkring oss, inte minst i termer av vilka problem som finns och hur de skulle kunna lösas.

de Beer menar att likställandet av arbetets och tandkrämens marknad hindrar oss från att på djupet förstå arbetets förutsättningar, roll och mening i våra samhällen. Inte heller erbjuder det här synsättet tillräckligt effektiva åtgärder mot många av dagens dominerande problem, såsom hög arbetslöshet, galopperande inkomstskillnader, ökad otrygghet i arbetslivet och diskriminering av utsatta grupper.

Skälet till de här problemen är att arbetets marknad och tandkrämens marknad inte fungerar på samma sätt – och inte heller bör göra det. Men när vi utgår från att de fungerar på samma sätt riktar vi många gånger den analytiska och politiska blicken åt fel håll.

Ta frågan om arbetskraftsbrist. Enligt tandkrämsmetaforen leder den här bristen omedelbart till att lönerna höjs. Det här leder till att det blir mer attraktivt för löntagarna att söka sig till bristyrkena: utbudet av arbete ökar. Samtidigt leder de högre lönerna till att arbetsgivarnas efterfrågan på arbete minskar. Lönerna ökar tills utbudet och efterfrågan möts, på en nivå där alla vakanser är tillsatta.

Ta frågan om arbetslöshet. Enligt tandkrämsmetaforen leder arbetslöshet till att lönerna omedelbart sänks. Det leder till att färre vill sälja sitt arbete samtidigt som arbetsgivarna vill köpa mer arbete. Lönerna sänks så mycket att utbud av och efterfrågan på arbete möts vid en ny jämviktsnivå.

Inte vilken vara som helst

Ingen kan med bevarad trovärdighet hävda att det är så här arbetets marknad vanligen fungerar. En förklaring till detta är, utöver de informationsbrister och trögheter som kännetecknar arbetets marknad, att 187 länder har beslutat sig för att arbete inte är vilken vara som helst.

Finns det någon arbetslöshet kvar vid den nya jämviktsnivån, måste den vara frivillig och orsakad av att säljarna av arbete inte finner det mödan värt att arbeta till rådande marknadspris. Politiskt blir då lösningen att göra det mindre attraktivt att inte arbeta – att göra det mer kostsamt för löntagarna att välja att inte sälja sitt arbete. I dagligt tal betyder det sådant som försämrad a-kassa och lägre försörjningsstöd.

Den här politiken är symptomatisk för de som betraktar arbetets marknad på samma sätt som tandkrämens marknad. Om priset på arbete inte kan jämka samman arbetssäljarna och arbetsköparna, handlar politiken om att begränsa de faktorer som hindrar jämvikten från att nås. Efterfrågan på arbete kan då öka genom att försvaga arbetssäljarnas kollektiva organisering och förhandlingsstyrka och därigenom sänka priset på arbete. Det handlar om att göra det lättare för arbetsköparna att göra sig av med det arbete de inte längre behöver, och det handlar om att minska deras risk genom fler osäkra anställningar.

I dag vet vi att den här politiken inte har löst de problem som reformerna skulle lösa. De löften som utlovades av förespråkarna har långt i från uppfyllts (läs gärna en artikel på DN Debatt av mig om detta). Tron på retoriken runt ökad arbetsköpartillvänd flexibilitet och hårdare arbetssäljartillvända piskor borde ha avtagit även hos de mest religiösa tandkrämskramarna. Därtill har nya problem uppstått, delvis som en konsekvens av den förda politiken. Bevisbördan är tung. Ändå är diskussionen tunn och alternativen få. Varför?

Det enklaste och rimligaste

Om allt detta är det lätt att hålla med de Beer. Det alternativa synsätt som han förespråkar handlar mycket om att fokusera på det som händer inom de organisationer där arbetssäljarna är verksamma. Efter en viss ålder, håller de allra flesta av oss till ett eller några få jobbyten under arbetslivets gång. Det betyder att sådant som lön, utveckling och arbetstillfredsställelse till betydande del bestäms på annat sätt än genom den aggregerade mängden arbete som köps och säljs på arbetets marknad.

När vi på detta sätt fokuserar mindre på att försöka incitamentspiska och villkorsförsämra fram arbete, blir det lättare att se, bejaka och utveckla politik utifrån det faktum att arbetssäljandet för de allra flesta av oss har ett inneboende värde – ett värde som skapar mening och livskvalitet, där viljan att bidra handlar mindre om pengar och mer om samarbete och gemensamt ansvarstagande. På detta sätt betraktar vi arbetets marknad på ett mer verklighetsbaserat sätt och utan att reducera arbetet till en vara som andra.

För egen del anser jag att det i dag finns mycket forskning som visar att arbetets marknad inte fungerar som tandkrämens marknad och att den inte fungerar så effektivt som den enkla teorin gör gällande. Vad som genererar hög effektivitet på den här marknaden handlar därför många gånger om att genomföra arbetssäljartillvända reformer som jämnar ut maktbalansen med arbetsköparna. Flexibilitet, dynamik och utveckling är sällan liktydigt med fattiga och hårt pressade arbetssäljare som saknar mening i sitt säljande av arbete. Om den exploderande forskning som pekar i den här riktningen talar de Beer alldeles för tyst.

Och nej, det enklaste och rimligaste är att hålla fast vid att betrakta arbetets marknad som en arbetsmarknad.

Daniel Lind