Klimatet är en global allmänning

Debatt Ansvar måste följa kapacitet, skriver Erland Richardson.

Klimatkrisen beskrivs ofta som ett tekniskt och politiskt problem. Utsläpp ska minska, energisystem ställas om och ny teknik utvecklas.

I dag råder liten tvekan om vad som måste göras. För att ställa om energisystem, transporter och industri bedömer många analyser att globala investeringar runt 5 biljoner (5000 miljarder) dollar per år behövs under de kommande 20–30 åren. Det motsvarar flera procent av världsekonomin – ett av de största investeringsprojekten i mänsklighetens historia.

Det är en kolossal summa men ändå liten i relation till världsekonomin och till det kapital som redan i dag förvaltas på de globala finansmarknaderna.

Problemet är inte avsaknad av resurser

Problemet är alltså inte i första hand att resurser saknas. Problemet är att världssamfundet ännu inte lyckats mobilisera dem i den takt som klimatkrisen kräver.

Det väcker en besvärande fråga: om resurserna finns och behovet är uppenbart – varför går omställningen ändå så långsamt?

En del av svaret ligger i hur den globala ekonomin är organiserad. Klimatfrågan är ett exempel på det som ekonomer länge kallat allmänningens dilemma. Atmosfären är en gemensam resurs. När många delar den har varje aktör incitament att fortsätta som tidigare, medan kostnaderna sprids över alla.

Detta är inte första gången världen ställs inför ett sådant problem. När forskare på 1980-talet visade att freoner bröt ned ozonskiktet lyckades världens stater enas om Montrealprotokollet. Produktionen av ozonnedbrytande ämnen fasades ut och ozonskiktet håller i dag på att återhämta sig.

Klimatproblemet är dock mer komplext. Utsläppen är större, djupt integrerade i världsekonomin och de investeringar som krävs för omställning är enorma. Den ekonomiska kapaciteten att påverka utvecklingen är dessutom starkt ojämnt fördelad.

Den rikaste procenten av världens befolkning kontrollerar i dag nästan hälften av den globala privata förmögenheten. Samtidigt förvaltas en stor del av världens kapital av institutionella investerare som pensionsfonder och kapitalförvaltare. Vissa förvaltar tillgångar som motsvarar hela nationella ekonomier.

Klimatrelaterad instabilitet är inte längre en abstraktion. Den märks redan i försäkringssystem, livsmedelsförsörjning, energipriser och i växande ekonomisk osäkerhet. När stabiliteten i de ekologiska system som mänskliga samhällen ytterst vilar på rubbas uppstår en grundläggande fråga: hur ska ansvar fördelas när riskerna är gemensamma men möjligheterna att påverka utvecklingen skiljer sig dramatiskt åt?

Då framträder en enkel men ofta förbisedd princip:

Ansvar bör relateras till kapacitet

Den som har störst möjlighet att påverka utvecklingen bör också bära ett större ansvar. Men för att ansvar ska kunna relateras till kapacitet måste den också vara synlig.

Här är det avgörande att skilja mellan ägande, kontroll och kapacitet. I den moderna ekonomin sammanfaller dessa tre ofta inte. En stor del av världens kapital förvaltas av institutionella investerare på uppdrag av miljontals sparare. Den faktiska kapaciteten att påverka investeringar i energi, industri och infrastruktur ligger därför ofta hos dem som förvaltar kapitalet, snarare än hos dem som formellt äger det.

Klimatansvaret kan därför inte enbart förstås i relation till stater. I en global ekonomi där avgörande investeringsbeslut fattas i finansiella institutioner får även dessa aktörer en central roll för om klimatomställningen lyckas.

Här blir frågan om synlighet avgörande.

I dag är ekonomisk kapacitet i stor utsträckning anonym. Kapital rör sig över gränser, ägarstrukturer är komplexa och ansvarsfördelningen svår att överblicka. När det inte framgår vem som har vilken kapacitet blir gemensamma förväntningar svåra att formulera.

Historien visar att normer kan förändras. Sådana förändringar föregås ofta av att ansvar och beteenden blir synliga. När handlingar kan jämföras uppstår också nya förväntningar. Praktiker som länge betraktades som självklara – som slavhandel eller barnarbete – kom gradvis att omdefinieras som oacceptabla och föregicks sällan av lagstiftning.

Studier av hur gemensamma resurser förvaltas visar att transparens spelar en avgörande roll i sådana processer. Statsvetaren Elinor Ostrom visade i sin forskning om allmänningar hur dessa kan förvaltas hållbart när ansvar och regler blir socialt synliga och aktörer ser hur deras handlande påverkar helheten.

Samma logik behövs i klimatfrågan.

Ett globalt kapacitets- och ansvarsobservatorium

Ett konkret steg är att skapa större transparens kring ekonomisk kapacitet och klimatrelaterade åtaganden.

Det kan ske genom att inrätta ett globalt kapacitets- och ansvarsobservatorium, organiserat som en oberoende internationell stiftelse. Där kan aktörer med stor ekonomisk handlingsförmåga redovisa hur deras resurser relateras till klimatets långsiktiga stabilitet.

Syftet är inte att införa nya tvångssystem utan att göra kapacitet och ansvar synliga i ett gemensamt ramverk. När synlighet blir systematisk uppstår normtryck. Det som först framstår som frivilligt kan över tid bli en självklar del av hur ansvar förstås.

Klimatkrisen är ett test av mänsklighetens förmåga att förvalta en global allmänning. I en värld där ekonomiska resurser är starkt koncentrerade och där investeringar styr omställningens tempo går det inte längre att diskutera klimatansvar utan att också tala om kapacitet.

Men normer förändras inte av sig själva. De förändras när medborgare, väljare och sparare ställer nya krav.

Om klimatomställningen ska mobilisera de resurser som redan finns måste ett första steg vara att göra kapacitet och ansvar synliga – och kräva att de relateras till varandra.

Erland Richardson, läkare