System måste värderas utifrån hur de påverkar människor.
Det är intressant hur tidsandan förändras. För några år sedan reste SVT:s Agenda ”Hur mycket invandring tål Sverige?”.
Nu, efter tio år då huvudfåran i debatten varit invandringskritisk, har det plötsligt svängt. I torsdags morse hade SVT Morgon en debatt med frågeställningen: ”Har migrationspolitiken gått för långt?”
Bakgrunden är förstås de så kallade tonårsutvisningarna och de andra som nu måste lämna landet för att reglerna har ändrats och stramats åt.
Vi har nog alla läst om sådana fall i tidningar och sociala medier, och många känner nog också någon som drabbas. Någon som är väl integrerad, har utbildat sig, har jobb och sköter sig, men ändå måste lämna Sverige.
Omkörd av Frida Karlsson
Man riktigt känner hur det skakar till i högerns filterbubblor.
Det var ju inte så här debatten skulle bli!
Det måste vara lite som att vara norsk skidåkare på damsidan och vara i ledningen i 49 kilometer i OS och spurta mot mållinjen och vara helt säker på att man ska vinna.
Och plötsligt bli omkörd av Frida Karlsson.
Snopet, liksom.
Men alla blir inte berörda på samma sätt av den nya debattens riktning. I Kvartal skriver Widar Andersson att: ”Regeringen vill inte utvisa ’tonåringar’ utan saken gäller människor utan uppehållstillstånd.” Och i SVT förklarade högerdebattören Ivar Arpi att vi måste hålla ut nu, och inte backa från den nya strama migrationspolitiken för att det dyker upp ett antal människor som har hamnat i kläm.
”Många av de här fallen är inte representativa”, sade han i SVT.
”Menar du att detta är smällar man får ta, när människor hamnar i kläm när nya regelverk ska införas?” frågade journalisten.
Arpis svar var glasklart: ”Det är alltså så att vissa människor som rent moraliskt inte tycker borde hamna … eller omfattas … men ska vi ändra lagen för enskilda fall, då har vi inte längre ett system.”
Arpi menar med andra ord att det inte spelar någon roll om autistiska fyraåringar, åttaåringar eller studenter som just ska ut i arbetslivet utvisas utan sina familjer. För det viktiga är att upprätthålla systemet, och vi kan inte låta enskilda människors öde styra systemet.
Uppstår problem ändrar man på systemet
Det är för det första en märklig princip.
Är inte lagar och regler till för människorna?
DN:s ledarskribent Susanne Nyström påpekade i SVT att Sverige till exempel ändrade skattelagstiftningen för att det visade sig att författaren Astrid Lindgren fått över 100 procent i skatt.
För det andra låter Arpi här som en gammal rysk planekonom från Stalintiden.
I det sovjetiska systemet satt en massa ekonomer som hade lärt sig att det planekonomiska systemet var vida överlägset marknadsekonomin i de dekadenta demokratierna i väst.
Så var systemet tänkt att vara.
I praktiken var det ett uselt ekonomiskt system som varken skapade tillväxt eller välstånd. Produktionen var ineffektiv och resultaten nedslående.
Men när sådana siffror presenterades sade planekonomerna att det rörde sig om enskilda avvikelser, att det var inkompetens på företag och bland chefer. Systemet var det inget fel på.
Men till slut rasade hela systemet samman.
Alla system består till syvende och sist av människor, enskilda öden och enskilda exempel. Och om det uppstår problem som man inte räknat med, om människor som inte borde drabbas faktiskt råkar illa ut, då ändrar man systemet.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
