Krönika Långtidsarbetslösa 55-plussare har inget att hämta hos regeringen. Inte ens Moderaternas egna förslag från tiden de var i opposition får plats i den sista budgeten före valet.
Många av långtidsarbetslösa har fyllt 55. Oavsett utbildningsnivå har de mycket svårt att få nya jobb. Äldre sökande möts generellt av arbetsgivarnas misstro och sorteras oftast bort direkt.
I opposition såg Moderaterna plötsligt klart. Partiet lade år 2021 fram en rad förslag för att stärka gruppens ställning på arbetsmarknaden, bland annat sänkta arbetsgivaravgifter under två år ”så att man får en ökad chans att komma tillbaka till arbete”, som partiets ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson, numera finansminister, sade.
Inte ett enda av förslagen från 2021 har M tagit vidare i regeringsställning
”Det är mycket svårare för en 55-åring att komma tillbaka till arbete jämfört med en 25-åring. Är man över 55 år och går arbetslös ett år eller mer så är det stor risk att man inte kommer tillbaka”, sa Svantesson år 2021.
Moderaterna föreslog även att Arbetsförmedlingen skulle satsa extra på att hjälpa långtidsarbetslösa över 55 år att komma tillbaka till arbetslivet och att DO skulle ta sig an fler åldersdiskriminerade.
Men det var då det. År 2025 får de långtidsarbetslösa inget annat än sämre a-kassa och den satsning som görs är tillfälligt sänkta arbetsgivaravgifter för unga, som oftast får jobb i alla fall.
Inte ett enda av förslagen från 2021 har M tagit vidare i regeringsställning, trots att det handlar om var femte inskriven på Arbetsförmedlingen, som ofta sorteras bort av ren ålderism, konstaterar Jonas Nordling i sin kommande bok Åldersnojan Varför jobba till 70 om ingen vill ha oss efter 50? (Atlas).
Ingen kan tvivla på vilka finansminister Elisabeth Svantesson (M) vill lyfta fram i regeringens sista budget: Den “hårt arbetande” tvåbarnsfamiljen, med yrkena polis och sjuksköterska, som bor i hus.
Till den halva miljonen arbetslösa budgeteras motsvarande en hundralapp i månaden. Och det som väntar dem är hårdare tag.
“Vi är inte lata eller dumma – vi är bara arbetslösa”, skriver Erik Normark, arbetssökande och student på DN debatt (20 september), där han berättar om den skam, sorg och oro för framtiden han känt efter uppsägningen, och om den hårda konkurrensen om varje jobb, där han och andra “granskas som gladiatorer inför en fajt, där den som är ung och erfaren, har bredd och spets väljs ut till slutaudition.”
Jonas Nordling, som även var min redaktör några år, använder sig själv som exempel på svårigheterna:
“Som arbetssökande märker jag själv hur snabbt min blick förvandlas från den kritiske medborgarens till den navelskådande, osäkra och arbetssökande femtiplussare som jag nu är. Varje misslyckad jobbansökan gör mig alltmer lättirriterad och jag förstår snabbt att hålla mina upplevelser för mig själv. Det är svårt att älta dagliga personliga misslyckanden med sin familj.”
I sin bok visar han försummelserna i alla beslutande led för de äldre, som söker jobb på jobb med stigande missmod och sjunkande självförtroende.
En grupp han själv kom att tillhöra när han bröt mot två oskrivna lagar samtidigt: Sa upp sig utan att ha ett nytt jobb och det efter att ha fyllt 50 år.
Med ett förflutet som ordförande i Journalistförbundet (något som möjligen kan vara ännu en nackdel för vissa arbetsgivare när man söker jobb) konstaterar han:
“Att äldre har det svårt på arbetsmarknaden är ingen nyhet för mig. LAS, Lagen om anställningsskydd, som många gånger irriterat de arbetsgivare jag har mött, är till viss del konstruerad som en skyddslagstiftning för äldre anställda. Annars skulle de alltid ryka först. Det vet alla. Men trots mina erfarenheter blev jag ändå överraskad över att så tydligt nu vara helt oönskad som anställd.”
Den halva miljonen arbetslösa får inga sänkta skatter. Istället är det långtidsarbetslösa som förlorar då A-kassan ändras och ersättningen blir lägre efter 100 dagar från oktober. För löntagare med löner under 31 500 kronor innebär det tusentals kronor mindre varje månad efter 100 ersättningsdagar. Ett beslut som framför allt drabbar arbetare, skriver LO:s förste vice ordförande Louise Olsson i Arbetet.
Den tredje L-ministern i ordningen med ansvar för arbetsmarknaden, Johan Britz, ser (i SVD 19 september) ändå bidragstak, stram migration, jobbskatteavdrag och snabbare nedtrappning i a-kassan som receptet för att minska arbetslösheten. Ett cyniskt resonemang med tanke på att utbetalningarna från A-kassan ökat med 85 procent de senaste två åren då arbetslösheten stigit kraftigt.
Men högerpartierna och Svenskt Näringsliv anser att ökningen handlar om lättja, inte hård konkurrens om lediga jobb. Man ska vara strängare och strängare mot de arbetslösa, enligt principen folk blir bättre när de får det sämre. Även om det bara innebär att arbetslösheten fortsätter öka.
Om Sverige följt övriga EU hade vi haft 50 000 färre arbetslösa, nu har Sverige istället 100 000 fler arbetslösa, jämfört med 2023.
Högern har haft majoritet i Riksdagen sen 2007 och arbetslösheten har fortsatt att stiga.
Siffran 8,7 procent utan jobb är bland de högsta i Europa – och svenskarna alltså Europas lataste folk?
Det borde bli den stora valfrågan 2026. Men den är det definitivt inte i regeringens budget.
Liv Beckström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
