Facken måste kavla upp ärmarna

Debatt AI-revolutionen ställer nya krav på politiken, facken och företagen.

Svensk ekonomis viktigaste konkurrensfördel har varit öppenheten för teknisk utveckling. I bland uttrycks den av facken som: ”Vi är inte rädda för ny teknik. Vi är rädda för den gamla.”

En förutsättning för det här synsättet har varit att politiken säkerställde att de som drabbas av den tekniska utvecklingen får hjälp med att hitta nya jobb och uppdatera sin kompetens – samtidigt som a-kassan innebar att perioden mellan jobb gick att förena med en rimlig levnadsnivå.

MBL används inte tillräckligt

En annan förutsättning har varit det inflytande som löntagarna har över företagens verksamhet. Det handlar om styrelserepresentation och medbestämmandelagen (MBL). Även i dessa avseenden finns det utmaningar. Enligt PTK, de privatanställda tjänstemännens förhandlings- och samverkansråd, saknas det arbetstagarledamöter i tre av fyra börsbolags styrelser. Bland mindre företag är andelen än högre.

När det kommer till MBL används den inte tillräckligt – och ofta handlar det om att arbetsgivaren informerar, snarare än att parterna, inom ramen för arbetsgivarens beslutanderätt, diskuterar problem och försöker hitta gemensamma lösningar. Den fackliga närvaron på Sveriges arbetsplatser har, i form av färre förtroendevalda och lokala klubbar, minskat över tid.

En ny undersökning från fackförbundet Unionen visar att endast 14 procent av fackklubbarna har diskuterat artificiell intelligens med arbetsgivaren. En långt mindre andel har således på ett systematiskt sätt samverkat med arbetsgivaren om behovet av AI och hur den bäst införs i verksamheten.

Inget är ödesbestämt

Den här bristen på proaktivitet är problematisk eftersom AI under det kommande decenniet kommer att vara den teknik som främst förändrar företagens verksamhet och dess ställning i samhällsekonomin. I vilken omfattning och med vilken hastighet det kommer att ske är oklart. Men uppenbart är att vi befinner oss i början av en period som bär på stora möjligheter, men också stora utmaningar.

För att genomföra den här omställningen på bästa sätt är det centralt att diskussionen om och införandet av AI utgår från den uppenbara, men ofta förbisedda, insikten att den tekniska utvecklingen inte är ödesbestämd. Vi som samhälle väljer hur vi i framtiden använder AI. Med politiska prioriteringar kan vi, precis som tidigare i historien, påverka teknikutvecklingen i riktning mot största samhällsnytta.

Här har politiken ett ansvar, men framför allt handlar det om att vi på fler arbetsplatser måste börja diskutera AI. Precis som Daron Acemoglu och Simon Johnson, två av 2024 års ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, har uttryckt det i boken Makt och Välstånd handlar det om att investera i AI och att styra utvecklingen på ett sätt som innebär att tekniken kompletterar de unika kompetenser människan besitter.

Tyvärr saknas detta perspektiv både i AI-kommissionens slutbetänkande och i den nyligen publicerade strategin från regeringen. Det är minst sagt olyckligt. Som pristagarna har uttryckt det: ”Att förhandla om löner och villkor, men överlåta till företagen att själva stå för teknikval och implementering kommer att vara förödande för löntagarna.” Tveksamma arbetsgivare kan ta intryck av Financial Times initiativ Tech for Growth Forum, där det poängteras att alla företag borde involvera de anställda i arbetet med att implementera AI.

Utan hänsyn till relationsbyggandet

Detta är särskilt viktigt eftersom forskningen indikerar att utmaningen vid införandet av AI inte primärt är av teknisk natur, utan snarare att förena tekniken med verksamhetens förutsättningar.

När AI ska börja användas måste företaget därför förstå hur arbetsuppgifter och processer utförs, hänger ihop och skapar värden. I formella beskrivningar över arbetet fångas sällan hela bilden och man missar hur värden skapas. Men ofta är det just dessa beskrivningar som ligger till grund för analyser över vilka arbetsuppgifter AI kan utföra och hur effektivt de kan utföras.

Risken är då att införandet av AI görs utan hänsyn till relationsbyggande, kundförståelse och de situationer där medarbetarna behöver använda sitt omdöme bortom fastlagda rutiner. Resultatet blir en teknik som visserligen fungerar på papperet, men som i praktiken försämrar både arbetsmiljö och leverans.

Ofta beskrivs detta som den tysta kunskapen. Men samma forskare som ser det här som en framgångsfaktor har svårt att se hur det i praktiken ska gå till. En viktig svensk konkurrensfördel i AI-revolutionen är därför de möjligheter till arbetstagarinflytande som lagstiftningen medger.

Räcker inte

I en ny rapport, AI, produktivitet och MBL 2.0 (infoga länk när den är offentlig), beskriver jag vilken potential det finns i att använda detta arbetssätt för medbestämmande och samverkan. Men i rapporten argumenterar jag även för att vi i Sverige måste återuppväcka de möjligheter som finns. Inte minst de fackliga organisationerna måste kavla upp ärmarna och i intensifierad praktisk handling röra sig i riktning mot MBL 2.0. För arbetsgivarna handlar det om att bättre än i dag ta tillvara på den tysta kunskapen.

Men detta räcker inte. För att Sverige som land ska komma väl ut ur AI-revolutionen måste vi betrakta generösa trygghetssystem som en strategisk tillgång. Kraftigt förbättrade förutsättningar för vidareutbildning och omställning är lika mycket en investering för ekonomisk utveckling som en anständig politik.

Vi väljer vår framtid – och väljer vi rätt väg kommer vi som land att vara bättre rustade att skapa största möjliga samhällsnytta av AI-revolutionen. Nyckeln för att nå dit handlar i hög grad om att ytterligare bejaka det som sedan många decennier kännetecknar svensk arbetsmarknad – teknisk utveckling, samarbete och gemensamma intressen. Det är dags att gå från fina förutsättningar till handling.

Martin Linder, konsult, tidigare ordförande för tjänstemannaförbundet Unionen och författare till rapporten – AI, produktivitet och MBL 2.0