Dima är en av supermorsorna

Partierna borde ägna sig åt konkret integrationspolitik.

Dima är ensamstående med tre tonårsbarn. Hon har två jobb. Utan stadig inkomst är sannolikheten att få medborgarskap lägre. Dessutom behöver hon försörja barnen. I grunden är hon mattelärare, men hon inser att det kommer att ta för lång tid att ta en sådan examen i Sverige.

I stället siktar hon på att bli tandsköterska. Utbildningen läser hon in på kvällar och nätter. När sover du, undrar jag. Då är hon nära att brista ut i gråt.

Pekar finger åt henne

Vi träffas på en fritidsgård i Jönköping. Det är hennes dotter som har tagit med henne dit. Dottern går gymnasiet och jobbar ideellt som ledare på kyrkans fritidsverksamhet. 

Det går bra för Dimas barn, men hon förstår ju, precis som alla andra föräldrar, att man måste vara där för sina tonåringar. Helst av allt vill hon välkomna dem hem på kvällen med en god måltid och ett varmt och ombonat hem, sådant som gör att de vill vara hemma i stället för ute. Men sådan omsorg finns det sällan tid för.

Dima oroar sig för att bostadsbidraget och barnbidraget inte går upp i samma takt som matpriserna stiger. Det innebär att hon måste jobba ännu mer. Vara borta från barnen på kvällar och helger. 

Ibland när hon tar bilen till jobbet händer det att folk pekar finger åt henne. Hon tror att det är på grund av slöjan.

Det partierna borde göra

Dima är en av de supermorsor jag stött på under Integrationsbyråns sverigeturné. Även om hon kämpar nu, är jag övertygad om att det kommer att gå bra för henne och hennes barn. Men man kan inte hävda att samhället har gjort det lätt för henne.

De senaste veckorna har jag och min vän Malpuri Groth rest land och rike runt för att träffa personer som är nya i Sverige och lyssna på deras erfarenheter. Vårt mål har varit att göra det vi tycker att partierna borde ägna sig åt – ta fram integrationspolitiska förslag som bygger på tilltro till människan och hennes förmåga snarare än på smutskastning och misstänkliggörande.

Vi har varit på fritidsgårdar, folkets hus, i klassrum, på caféer och i föreningslokaler. I småstäder och höghusområden. Från Skurup i söder till Boden norr. Från Fisksätra i öster till Rannebergen i väster. 

Samtalen som ägt rum har varit lika delar terapi som politisk workshop.

På det materiella planet finns det mycket att ta tag i. Svenskundervisningen har stora brister. Den höga arbetslösheten gör det oerhört svårt att hitta arbete. Hälsoläget bland invandrade är sämre än hos befolkningen i stort. Bostadsbristen och de höga hyrorna spär på segregationen. Och skolan kompenserar inte i tillräckligt hög grad för att barnen inte pratar svenska hemma.

Avbildas som en stereotyp

Men det icke-materiella är också en utmaning: Hur blir man vän med svenskarna? Kommer man någonsin att få besöka ett svenskt hem? Och hur ska man hantera att man i medier och av partier avbildas som en stereotyp och pekas ut som samhällets främsta fiende?

När man betraktar integrationen i Sverige gäller det att ha två tankar i huvudet samtidigt. I jämförelse med liknande länder ligger Sverige i topp vad gäller integrationen – här kommer man i arbete och lär sig språket snabbt. 

Å andra sidan har vi grävt oss en djup grop. En stor del av den växande fattigdomen drabbar de utrikes födda. Och ovanpå det har vi den politiskt påbjudna rasismen som hindrar invandrare från att känna sig hemma i Sverige och övertygas om att det är just här de ska investera i språkkunskaper och utbildning.

Dima och andra i hennes situation gör sitt allra bästa för att skapa en bra framtid i Sverige. Jag hoppas innerligt att vi står inför en vändpunkt och att en ny regering, efter höstens val, tar väl vara på hennes ansträngningar.

Silvia Kakembo