Levande civilsamhälle är det bästa motståndet mot den auktoritära vågen.
Efter de stora protesterna för en månad sedan verkar regimen i Iran ha tagit kontrollen över landet på nytt.
Det krävdes massmord för att de skulle klara den uppgiften, så starka var demonstranternas vilja att leda Iran bort från det teokratiska väldet.
De mest brutala uppgifterna talar om 30 000 döda. De mest modesta nämner ändå tusentals. På några dagar.
Det massiva våldet gör att det går att förstå att människor håller sig hemma. Att de inte vågar sig ut mer. Just nu.
Massivt våld för att behålla makten
I längden finns det ändå inget som pekar på att regimen skulle klara av att kontrollera en befolkning som längtar efter något helt annat än det mullorna har skapat i Iran sedan de tog makten efter revolutionen 1979.
Jag såg det själv under ett besök i Teheran för snart 20 år sedan.
Den iranska huvudstaden var full av människor som levde moderna liv, blev förälskade, gick på fester och arbetade.
Som i vilket annat land som helst.
De avskydde moralpolisens regler, förtrycket av kvinnor och det politiska styret.
Självklart finns det också de som stöttar teokratin. De flesta undersökningar som finns om saken visar att någonstans mellan 15 och 20 procent vill se ett fortsatt islamistiskt styre.
Men runt 80 procent av befolkningen skulle alltså vilja något annat.
Klart att det då krävs massivt våld mot civila för att upprätthålla makten.
Det är fascinerande, och på samma gång både obegripligt och alldeles logiskt, att människor aldrig ger sig. Trots våldet och trots de enorma risker det medför att engagera sig för förändring.
Låter sig inte kvävas
Det är ju verkligen inte första gången människor protesterar. Inte första gången regimen svarar med mord.
Det hände efter presidentvalet 2009, när det var uppenbart att valet varit riggat till den konservativa kandidatens fördel.
Det hände 2017–2018, när protesterna var nästan lika stora som i januari.
Och det hände 2022, efter mordet på Mahsa Amini, som gripits för att hon inte burit en tillräckligt täckande slöja.
Under regimens kvävande täcke finns det helt enkelt ett levande civilsamhälle, som inte låter sig kvävas. I huvudsak nätverk, eftersom ett mer regelrätt organiserande är extra farligt.
Människor som förr eller senare kommer protestera.
Så är det nästan alltid i diktaturer.
Lever mot alla odds
Myanmar är ett annat exempel, som jag också engagerat mig i genom åren.
När det kommer till diktatur och motstånd påminner landet en del om Iran. Sedan militären grep makten första gången 1962 har det brutit ut ett otal proteströrelser. Juntan har, precis som i Iran, svarat med våld och kväst protesterna.
Men även i Myanmar är det bara tillfälligt. För under ytan rör sig ett helt annat samhälle än det militären vill se.
Efter den senaste militärkuppen 2021 befinner sig mycket av det civila motståndet i exil. En exilregering, tidningar, radio och tv-kanaler som sänds från andra länder, organisationer som rör sig över gränsen och verkar underjordiskt inne i landet.
Tills nästa proteströrelse tar form.
Det är ett civilsamhälle som lever, mot alla odds. Både i Iran, Myanmar och alla andra länder där auktoritära ledare tar makten.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
