Det är inte biståndet som borde läggas ned

Debatt Tidös reformagenda ett större problem för utvecklingspolitiken, skriver Staffan Herrström.

Min tidigare kollega Harald Sandberg dömer ut det svenska biståndet (DN 10 mars). Det är slående att han inte anför några belägg för sin kritik – förutom en allmän hänvisning till två ekonomer.

Inga granskningar, inga utvärderingar, inga fakta, ingen statistik, inte ens några självupplevda exempel. Ingenting.

Det förvånade mig. Det råder ingen brist på kritiskt granskande observationer och rapporter, eftersom biståndet sannolikt är en av de mest utvärderade offentliga verksamheter vi har.

Robust, produktivt och effektivt

Men det hade då – förstås – varit svårare för Sandberg att debattera. Industriländernas samarbetsorgan OECD/DAC konstaterade i sin senaste granskning av det svenska biståndet 2019 sammanfattningsvis att ”Sweden is a strong development partner”. I en uppföljande rapport fyra år senare slår man fast att ”Sweden benefits from a robust, effective and efficient development co-operation system with high-calibre staff.”

Robust, produktivt och effektivt – skulle det vara en verksamhet bortom all räddning?

Ett mer specifikt exempel: en bred utvärdering av det svenska utvecklingssamarbetet med Vietnam, där jag själv har varit ambassadör, konstaterade 2012 i samband med att biståndet avslutades att det har förbättrat hälsan, utbildningen och den generella mänskliga utvecklingsnivån för miljoner vietnameser.

Jag har själv sett många konkreta exempel av samma karaktär: hur det svenska biståndet har byggt upp Tanzanias forskningskapacitet, hur vi har bidragit till säkrare barnhälsovård genom barnmorskor i Myanmar och hur vi har kunnat stödja det civila samhällets arbete för mänskliga rättigheter, jämställdhet och demokrati i Sydostasien – för att bara nämna några från mina 16 år som chef på svenska utlandsmyndigheter.

Kommit väl ut

Sandberg nämner i förbigående närmast som en självklarhet att bistånd i största allmänhet skapar ett kroniskt beroende. Men han berör inte de stora framsteg på just det området som har skett de senaste decennierna. I Tanzania har det ekonomiska biståndsberoendet sen början av 1990-talet sjunkit till en femtedel av sin tidigare nivå. Likartade mönster står att finna i flera andra afrikanska länder.

Det svenska biståndet möter ständigt stora utmaningar, eftersom det verkar i svåra, konfliktdrabbade och korruptionsbenägna miljöer. Men helheten har alltså kommit väl ut ur industriländernas gemensamma granskningssystem i OECD/DAC.

Frågan hur det blir framöver. En ny granskning är på väg i år, och den kommer då att kunna bedöma de senaste årens stora förändringar, drivna primärt av Tidö-regeringens så kallade reformagenda som Sandberg uttrycker sin uppskattning av.

Enligt min mening har de i väsentliga avseenden lett den svenska utvecklingspolitiken i helt fel riktning. Det är reformagendan som borde läggas ner snarare än det svenska biståndssystemet.

Några exempel:

• Biståndsvolymen är på väg att underskrida FN:s 0,7-procentsmål, tidigare kallad skammens gräns, i en tid när behoven ökar samtidigt som många givare drar ner, särskilt USA under Trump.
• Biståndets målbild som tidigare har fokuserat på fattigdom och förtryck kompliceras nu av nya hänsyn till svenskt företagsfrämjande och svensk migrationspolitik.
• Biståndet till en lång rad fattiga, ofta konfliktdrabbade, länder särskilt i Afrika avslutas under stor brådska utan transparenta kriterier för de fattade besluten.
• Forskningsbiståndet inklusive stödet till uppbyggande av forskningskapacitet i våra samarbetsländer minskar mellan 2022 och 2026 med 76 procent.
• Stödet via multilaterala FN-organ har minskat kraftigt (eller upphört helt som i fallet UNRWA och två klimatrelaterade fonder). Det är en tvivelaktig nedprioritering också i ljuset av de amerikanska attackerna mot multilateralt samarbete och den regelbaserade världsordningen som idé.

Somaliafallet

Harald Sandberg uttrycker sig inte bara uppskattande om de så kallade reformer som Tidö-regeringen genomfört utan efterlyser mer och fler av samma karaktär.

Det kan då noteras att en av dessa ”reformer”, relaterad till migration, har gett upphov till det av DN och Sveriges Radio uppmärksammade Somalia-fallet, där regeringen har köpt utvisningar mot betalning i bistånd till den somaliske premiärministerns kansli. Jag har sällan hört talas om en svensk insats som har tett sig så tvivelaktig från effektivitets- och korruptionssynpunkt.

Det hjälper inte att omorganisera, säger Sandberg vidare, för att därefter föreslå en ny omorganisation med fyra olika aktörer, som då ska samordna sig sinsemellan (och dessutom med UD). Det statliga bolaget Swedfund AB ska på något oklara grunder utgöra navet i denna verksamhet.

Kärnstödet till alla FN-organ, det som brukar anses vara mest effektivt på grund av sin flexibilitet, ska avskaffas – ett hårdhänt budskap till exempelvis FN:s barnfond Unicef och dess flyktingkommissariat UNHCR.

Plågsamt att läsa

Samma öde ska drabba stödet via de svenska, utomordentligt erfarna, civilsamhällesorganisationerna. Sandberg avfärdar deras engagerade insatser som projektindustriella och korruptionsdrivande utan skymten av belägg. Det är plågsamt att läsa.

Klimatbiståndet som spelar en central i FN-förhandlingarna tillskrivs inte en sådan betydelse att det ens nämns i mandatet för någon av de fyra aktörerna. Uppmärksamhet ges däremot åt stöd till ”politiska och sociala värdeöverföringsambitioner”. Det är nykolonialt och ska fasas ut.

Det skulle såvitt jag förstår utgöra slutet för det svenska stödet till demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Alla de modiga försvarare av mänskliga rättigheter som jag har mött under mina 28 år av arbete för Sida och UD skulle lämnas därhän. Jag häpnar.

I en mörk och utmanande tid gör Tidö-regeringen biståndet mindre i volym och sämre i effektivitet. Det är vad debatten nu borde handla om. Inte Harald Sandbergs idéer som skulle göra ont mångdubbelt värre.

Staffan Herrström, f.d. ambassadör i Dar es Salaam, Hanoi, Warszawa, Bangkok och Ankara

f.d. överdirektör på Sida