Det är ett svek mot barnen

Skolan Lärare larmar om att alltför många elever på gymnasiets teoretiska program, som förbereder för högskolestudier, inte kan skriva begriplig text. Eleverna är utan ett funktionellt skriftspråk. Det skriver Henrik Magnusson, svensklärare och ordförande för Sveriges Lärare Lund.
     
På konferensen för svensklärare på gymnasieskolan där jag jobbar var lärarna rörande överens om att alltför många elever inte kan skriva en funktionell text nuförtiden. Men diskussionen om hur vi ska ta oss an problemet och lösa det uteblir. Inte för att vi inte vet hur det skulle kunna lösas utan för att vi har inte mandat att påverka det som behövs för att ta itu med problemet. Innerst inne tänker nog de flesta att det som händer i svensk skola i dag är ett stort svek mot barnen. Ett svek mot en hel generation. 

Långt efter

Efter konferensen tittade jag och min kollega på några elevtexter för att diskutera bedömning. Vi vill inte underkänna elevtexter eftersom det blir svårt att godkänna dem i kursen om de inte skriver godkända texter. Och därför tar vi gärna hjälp av varandra. Men egentligen vet vi. Vi vill bara kolla hur lågt nivån har sjunkit så att vi åtminstone gör likadant.  Vi är redan långt under den nivå som de flesta lärare menar att kurskraven pekar ut. När vi tittar på texterna konstaterar vi att de inte innehåller en enda korrekt mening. Eleverna går på teoretiska gymnasieprogram och vi förstår inte hur vi ska kunna skicka dem vidare mot högre studier när de inte kan formulera sig någorlunda korrekt i skrift. Varför har ingen i skolan hjälpt dem tidigare? 

En elev på ett teoretiskt gymnasieprogram på vår skola har under hela sin tidigare skolgång fått särskilt stöd i svenska. Eleven har tidigt haft så svårt att skriva så att en resursperson har skrivit allt åt eleven. Nu går eleven på gymnasiet och har aldrig skrivit en egen text. Lösningarna är ofta av denna typ. 

Borde ringa varningsklockor 

I stället för att ge stöd och ställa krav så undanröjs motståndet. Men utan motstånd går det inte att lära sig något. Alla kan inte lära sig allt men de allra flesta kan lära sig skriva om de får rätt stöd och hjälp. Men det krävs resurser från skolans sida och en stor arbetsinsats från elevens sida. Det är ett svek att skolan inte lyckas ge alla barn ett funktionellt skriftspråk. 

Det borde ringa varningsklockor överallt, skolledare och lärare borde ha krismöte och politiker borde omprioritera resurser som om vi vore hotade av krig. I stället fortsätter alla att antingen låtsas som om de gör något eller som om att problemet inte existerar.

Problemet jag framställer gäller inte enstaka elever utan en stor grupp som tycks växa för varje år. Läsa-skriva- räknagarantier, särskilt stöd och extra anpassningar, tidigare betyg och nationella prov, betygsreformer och systematiskt kvalitetsarbete. Allt är bara pappersprodukter som inte hjälper på riktigt eftersom de inte åtföljs av resurser. Det är på riktigt ett jättesvek mot våra unga att inte se till att alla kan skriva en funktionell text när de lämnar skolan. 

Pågått för länge

Detta kan inte få fortsätta! Det har redan pågått för länge. Alltför många ungar har under de senaste femton åren gått ut skolan med otillräckliga kunskaper i att formulera sig skriftligt. 

De flesta lärare vet vad som behövs: mer lärartid för varje elev och mindre grupper och speciallärare som kan ge stödundervisning. Vi måste tillföra resurser och tidigt ge intensiv undervisning tills eleverna kan skriva. Men det måste ske på riktigt och vi kanske vill omprioritera och inse att inget annat kommer att vara lönt att hålla på med så länge eleverna inte kan läsa och skriva. 

Henrik Magnusson, svensklärare på Polhemskolan i Lund och ordförande för Sveriges Lärare Lund