Danmarks riktning är hemåt och inåt

Ett politiskt kattrakande av Løkkes och Mettes nåde de närmaste veckorna.

Danska valet gick som väntat. Regeringspartierna tappade väljare, det vill säga Socialdemokratiet, Moderaterne och Venstre gick tillbaka. Den sittande statsministern Mette Fredriksen leder visserligen fortfarande det överlägset största partiet, men de två partierna till vänster om socialdemokraterna gick fram.

På högerkanten återuppstod Dansk Folkeparti. Och även Liberal Alliance och Konservative ökade sitt väljarstöd. Borgernes parti (Medborgarnas parti) kom in i Folketinget, detta är en avknoppning från Nye Borgerlige (Nya borgerliga).

Låg spärr till Folketinget

Danmark har en lång tradition av partisplittringar och nya partibildningar. Inte minst kopplat till enskilda starka politiska profiler, som kanske kommit på kant med sitt parti. Danmark har också en låg spärr till Folketinget. Där sitter i nuläget tolv partier.

Lars Løkke Rasmussen var tidigare partiledare och statsminister för Venstre, men bildade Moderaterne inför förra valet, för att placerera sig i mitten av mitten. Den som sett TV-serien Borgen minns säkert att huvudpersonen Birgitte Nyborg bildade ett nytt parti som hette just Moderaterna. Fiktionen föregick verkligheten. Lars Løkke lyckades i förra valet komma in med sitt nya parti i Folketinget och blev på kuppen utrikesminister i en socialdemokratiskt ledd mittenregering, som inkluderade även hans gamla parti Venstre.

Efter tisdagens val har varken den traditionella högern och eller den samlade vänstern egen majoritet. Och Moderaterna kan och kommer säkert att under Lars Løkkes ledning agera kungamakare.

Konkurrerande högerpartier

Den borgerliga splittringen tar sig uttryck en lång rad konkurrerande partier på högerkanten. Något som väl ändå talar för Mette Fredriksen kommer att överleva som statsminister. Det lär med andra ord bli ett politiskt kattrakande av Løkkes och Mettes nåde de närmaste dagarna och veckorna. Det tidigare blocköverskridande konstellationen räcker inte till efter det här valet. Andra största parti är Socialistisk Folkeparti. Först på tredje plats kommer det klassiska borgerliga partiet Venstre.

Bara det faktum att högerpartiet bär detta namn är en illustration till att politikens vägar kan vara outgrundliga.

Redan kommunvalet före jul var ett allvarligt bakslag för Socialdemokratiet. Sedan studsade stödet för Mette Fredriksson tillbaka under den mest akuta Grönlandkrisen där hon agerade kraftfullt, som den landsmoder hon vill vara. Det var mot den bakgrunden hon utlyste valet redan nu i hopp om ett någorlunda bra valresultat. Det gick väl sisådär. För det svänger om dansk politik. I förra valet 2022 fick Socialdemokratiet sitt bästa valresultat på 20 år. Nu blev det det sämsta sedan 1901.

Inga storstadsväljare kan tas för givna

Kanske kommer Magdalena Andersson här hemma att närstudera den danska utvecklingen, hon håller ju öppet för en liknande blocköverskridande manöver i Sverige.

Det kan straffa sig.

SPD i Tyskland har regerat i koalition nästan nonstop sedan 1998, och tappat väljare i alla val sedan dess (utom en gång). Socialdemokratiet i Danmark förlorade borgmästarposten i Köpenhamn till Socialistiskt Folkeparti före jul. I gårdagens folketingsval fick de två vänsterpartierna dubbelt så stor väljarandel som Socialdemokratiet i landets huvudstad.

Socialdemokraterna i Sverige kan nog inte ta de nyvunna väljarna i de stora städerna för givna, oavsett om det är fråga om Magdamoderater, gröningar eller storstadsliberaler.

Mette Fredriksen förklarade på en konferens i Köpenhamn innan jul att ”kursen ligger fast”. Partiet ska stå vänster i välfärds- och jämlikhetsfrågor, och hon drev i valrörelsen en särskild skatt för de rika. Hon talade också om en radikal klimatpolitik.

Men även om en fortsatt stram för att inte säga hård migrationspolitik. Hon la till att migranter från Mellanöstern inte vill anpassa sig till det danska samhället, något man tidigare hade trott och hoppats på. Hon sa visserligen också att kan finna de som vill och gör det. Men budskapet var att huvuddelen av flyktingarna från Mellanöstern inte vill integreras. Sättet att uttrycka sig på ligger inte Dansk Folkeparti och andra liknande partier efter.

De svenska socialdemokraterna varnade länge för en dansk utveckling i Sverige, men har i flera avseenden kopierat den danska politiska modellen.

Frisinnad och frispråkig

Den danska politiska kulturen är paradoxal. Den är frisinnad och frispråkig. Radikal och liberal, men mindre liberal i ekonomisk bemärkelse än i Sverige. Samtidigt mer nationalistisk och förbehållsam mot omvärlden. Det är högre i tak och mer tolerant mot det som sticker ut i det hemtama och välkända.

Hur ska vi förstå denna paradox? Ett sätt kan att kan vara att vända sig till konsten? Eugéne Delacroix ikoniska målning från 1830 hyllande minnet av den franska julirevolutionen 1830. I ”Friheten leder Folket” representerades friheten av den franska nationalmodern Marianne som med ett bart bröst och trikoloren i ena handen leder folket i kampen mot överheten och förtrycket.

I konstnären Peter Carlsens parafras ”Danmark 2009” är det konstnären själv som med blottad bringa har lyft den danska flaggan. Fanbäraren är konstnärens alter ego ”Villy” som han använt i en lång rad verk. Är han en dansk nationalfader? Bredvid Villy står en ”modell” i en (förstås) röd bikini.

I Delacroixs version tar sig de upproriska fram över stupade i kampen för friheten. I Carlsens målning rör de sig genom ett förött och nedskräpat landskap, där syns en död fågel och en stor gris, ”Danmarks vanligaste husdjur”. En man sitter med ett vitt ärmlöst linne i en plaststol och läser Extra-Bladet. Ett fotbollsfan i en röd-vit skrud är inte huligan utan ”roligan”. Han omges av en hemlös, golfspelare som höjer sin klubba, ett begravningståg, en präst och Danmarks tidigare statsminister Anders Fogh Rasmussen.

Carlsens konst problematiserar den danska nationella självförståelsen och manar till eftertänksamhet. Och tar formen av en underfundig nationell skrattspegel. Humor och självironi, är en förstås en tilltalande kombination. Carlsen sitter förresten i styrelsen för konstriktningen ”Humorisme”.

Tämligen oklara värden

Vad “Danmark 2009” säger om Danmark och vår tid stämmer till eftertanke.

Delacroixs skildrade folkets kamp för jämlikhet och rättfärdighet. Men vad är det för värden människorna i Carlens version kämpar för?

Det är tämligen oklart.

I boken ”Peter Carlsen på Fredriksborg” ger kanske konstnären själv ett svar när han skriver att när ”vi har blivit globaliserade medlemmar av EU” har ”det nationella kommit tillbaka som ett gammaldags säkerhetsbehov”. Han vill gärna med sina verk och röd-vita färger bidra med ”något i den riktningen”.  Danmark 2009 är ingalunda insmickrande. Om riktningen är hemåt och inåt, snarare än framåt och utåt, är det inte heller någon vacker självbild. Vad säger den om valet i Danmark år 2026, om vår tid och om oss själva? Om vart vi är på väg. Om vi är på väg någonstans överhuvudtaget.

Håkan A Bengtsson