Arena Idé läser i fel manual

Debatt Befäst inte föreställningen att vi är beroende av de rika för att bekosta vår gemensamma framtid, skriver Erik Arnell.

Vem företräder egentligen medborgarna, de anställda och de arbetslösa?

Inte ens de progressiva tankesmedjor som uttryckligen har det som uppdrag verkar göra det i praktiken.

Arena Idé är en sådan tankesmedja. Deras nyss publicerade rapport Skatt på kapital innehåller välgrundade observationer om hur förmögenheter och kapitalinkomster fördelas och beskattas samt vilka behov vårt samhälle står inför. Men analysen av varför det ser ut så – och vad som bör göras – havererar. Inte för att författarna saknar kompetens, utan för att de läser i fel manual.

Manualen beskriver att staten finansierar sina utgifter genom att skaffa sig tillgång till privat sektors redan existerande pengar, genom beskattning eller lån. Av den logiken följer att förmögenhetsskatten är “viktig för att klara välfärden“.

Men den logiken är fel. Och när analysen bygger på en felaktig förståelse av ekonomins mekanik leder den i bästa fall till ineffektiva åtgärder och i värsta fall till åtgärder som skadar de man vill hjälpa.

Pengar skapas och raderas 

Den svenska kronan skapas varje gång staten genomför en betalning – en lön, ett bidrag, en faktura. Skattebetalningar raderar i sin tur kronor – de återgår inte till en statlig kassa och stärker inte statens finanser utan upphör att existera. Det är statens betalningar som förser oss med de pengar vi sedan betalar i skatt – inte tvärtom.

Det kan vara svårt att ta in eftersom det utmanar vår vardagliga intuition, men staten är i själva verket självförsörjande på sin egen valuta. De tekniska bevisen för detta, och hur statens bokföring faktiskt fungerar, finns detaljerat beskrivna i rapporten Sverige – en självfinansierande stat som jag författat tillsammans med Johannes Borgström. Att ignorera denna mekanik leder rätt in i de slutsatser som Arena Idé drar.

Kraftverket: en ny manual

För att göra den kanske inte helt intuitiva verkligheten mer tillgänglig vill jag föreslå en metafor för att visualisera hur allt hänger ihop – en modell jag beskriver mer utförligt i artikeln Kraftverksmetaforen: en intuitiv förklaringsmodell för den monetära ekonomins mekanik.

Föreställ dig ett vattenkraftverk. Reservoaren representerar alla nominella finansiella tillgångar i ekonomin. Turbinhjulets hastighet representerar vår produktion. Vattenflödet genom röret är efterfrågan.

Reservoaren fylls på från tre kranar: offentliga utgifter, privata bankkrediter och export. Den töms genom tre avlopp: skatter, amorteringar och import. Vattnet flödar från reservoaren genom ett rör mot turbinen, men en sparventil reglerar hur mycket vatten som faktiskt når turbinen. Sparandet – hushållens buffertar, pensionssparande, företagens kassor och så vidare – håller vatten kvar i reservoaren.

I den här metaforen är det tydligt att skatternas funktion inte är att finansiera staten. I stället tömmer de reservoaren och minskar därmed det vatten som kan flöda mot turbinen. Statens utgifter, å andra sidan, fyller på reservoaren med vatten som kan driva turbinen.

En balanserad budgetåtgärd innebär att lika mycket vatten tappas ur reservoaren som fyller den. Men att envist fokusera på att balansera mängden vatten in och ut är ett intellektuellt blindspår – en perfekt siffermässig balans i budgeten garanterar nämligen inte en balanserad ekonomi. Det avgörande för en balanserad ekonomi är inte hur många droppar som räknas in och ut ur reservoaren, utan hur mycket vatten som når turbinen.

Hur troligt det är att en viss enhet av vattnet skickas in genom sparventilen som efterfrågan beror på intentionen hos den som håller vattnet. En finansiell budget är därmed en dålig proxy för resursanvändande. Att som Arena Idé förslå att beskatta de rika med 100 miljarder för att sedan spendera 100 miljarder på välfärd, soldatlöner och pensioner behöver inte alls vara realekonomiskt neutralt.

De rika spenderar bara en liten andel av sina marginalinkomster på basvaror och bastjänster. En förmögenhetsskatt på någon procent minskar knappt deras konsumtion alls. Men offentliga utbetalningar till sjuksköterskor, lärare och äldreboendes personal ökar deras konsumtion markant.

Att ta 100 miljarder från toppen av de förmögnas förmögenheter stänger sparventilen mindre än vad 100 miljarder nya kronor till låg och medelinkomsttagare öppnar den. Förslaget riskerar alltså att vara inflationärt trots att mängden vatten (nominella finansiella tillgångar) är oförändrad.

Fokus på kronor riskerar dessutom att överskugga analysen av tillgängligheten på just de reala resurser som behövs för satsningarna. Det kan leda till att efterfrågan på lyxtjänster minskar medan försvaret inte har något att köpa för sin tilldelade budget, det vill säga ökad arbetslöshet.

Varför de rika faktiskt blivit rikare

Arena Idé noterar att bostads- och tillgångspriser har ökat dramatiskt sedan 1990-talets skattereformer och drar därför slutsatsen att förklaringen finns att finna i just skattepolitiken. Det är en rimlig plats att leta – men inte den enda, och sannolikt inte den viktigaste.

I kraftverksmetaforen blir orsaken tydligare. När staten genom överskottsmål inte förser ekonomin med de kronor som hushåll och företag behöver för att betala sina skatter och spara – påhejade dessutom av statens sparincitament och pensionssystemet – så ökar behovet av privata krediter för att inte mängden vatten i röret (efterfrågan) ska minska.

Ökade privata skulder driver upp priserna på de underliggande säkerheterna: ofta bostäder och aktier. De realiserade vinsterna och det ständiga inflödet av nytt sparande investeras i samma tillgångsslag. De som redan äger tillgångar blir rikare och får högre kapitalinkomster. De som inte äger skuldsätts eller prisas ut från marknaden helt.

Det är alltså inte bara skattepolitiken som skapat de förmögenhetsklyftor rapporten beskriver. Det är ett finanspolitiskt ramverk och en politik byggd på fel manual, också introducerade på 90-talet, som systematiskt tvingar ekonomin att förlita sig på privat kreditexpansion för att hålla efterfrågan uppe, i stället för att låta staten, i egenskap som valutautgivare, fylla det behovet.

När vår vilja att skuldsätta oss (i kombination med nettoexport) inte räcker för att fylla röret uppstår ett efterfrågegap och arbetslösheten är ett faktum.

Fel manual ger fel policy

Arena Idé försöker åtgärda problem skapade av att politiker läst i en manual som inte beskriver verkligheten, genom att läsa i samma manual och föreslå åtgärder inom dess ramar.

Och att utmåla de rika som statens finansiärer – som den nödvändiga skattebasen för välfärdens fortlevnad – är inte bara analytiskt fel. Det är politiskt kontraproduktivt. Det ger de rika en roll och en självbild som statens möjliggörare, när verkligheten är den omvända: det är statens betalningar och politik som möjliggör privat förmögenhetsuppbyggnad.

Författarna verkar vilja minska de rikas inflytande, men effekten av rapporten och förslagen riskerar att bli det omvända.

En förmögenhetsskatt kan vara välmotiverad – men inte för att staten behöver pengarna, utan för att en extrem förmögenhetskoncentration skapar en djup reva i samhällsväven. Det handlar om att adressera en uppenbar orättvisa som göder motsättningar, där privat förmögenhet ger ett oproportionerligt inflytande över politik, media och ekonomi, men också om att en väl konstruerad kapitalbeskattning faktiskt kan förändra fördelningen och användningen av reala resurser.

En potent reform

Skattereformer må vara önskvärda, men den mest potenta reformen för att bryta både ekonomisk och maktmässig ojämlikhet är att byta ut själva manualen. Genom att basera politiken på hur ekonomin faktiskt fungerar frigör vi de verktyg som krävs för att nå full sysselsättning och en gång för alla börja beta av investeringsskulden och bygga ett starkare samhälle.

Det Arena Idé borde föreslå är att alltså en ny manual – en som utgår från hur pengar skapas och raderas, som ser skatterna som ett verktyg för att reglera efterfrågan och maktbalansen, och som definierar statens egentliga begränsning som tillgång till reala resurser, inte kronor.

Valet 2026 bör inte handla om hur vi finansierar offentliga satsningar. Det borde handla om hur vi bäst använder och ökar Sveriges faktiska produktionsförmåga. De politiska aktörer och tankesmedjor som vill företräda de svaga i samhället borde leda det samtalet – inte befästa föreställningen att vi är beroende av de rika för att bekosta vår gemensamma framtid.

Erik Arnell