Är det verkligen en seger för facket?

Debatt Solidaritet genom lagstiftning: Kan EU:s direktiv om minimilöner främja den svenska modellen utomlands?

Det är nu nästan fem månader som den europeiska fackföreningsrörelsen hållit andan i väntan på EU-domstolens beslut om den talan som väckts av den danska regeringen – med stöd av den svenska – om ogiltigförklaring av direktiv 2022/2041 om adekvata minimilöner.

Den 14 januari uttryckte generaladvokat Nicholas Emiliou i sitt yttrande sitt stöd för de nordiska regeringarnas argument, enligt vilka direktivet strider mot begränsningarna i artikel 153.5 FEUF i fråga om löneförhållandena. Generaladvokaten rekommenderade domstolen att ogiltigförklara direktivet i sin helhet eller, i andra hand, ogiltigförklara artikel 4 i direktivet – en av de få bestämmelser som är tillämpliga i Danmark och Sverige.

Den svenska modellen vilar på ett stabilt juridiskt ramverk

Det yttrande som generaladvokaten formulerade har välkomnats som en seger av de svenska facken, som ända sedan lagstiftningsprocessens början har anklagat direktivet för att hota den svenska modellen. Men är det verkligen så? Som många kommentatorer i Europa och i Sverige, inklusive i denna tidskrift, har påpekat, främjar direktivet – särskilt den omstridda artikel 4 – faktiskt några av den svenska modellens grundläggande inslag. Direktivet kräver att medlemsstaterna – även de med lagstadgade minimilöner – vidtar åtgärder för att stärka löneförhandlingar, skydda arbetsmarknadens parter och deras företrädare, samt bidra till att uppnå 80 procents kollektivavtalstäckningsgrad på arbetsmarknaden.

Även om en skulle kunna hävda att dessa krav utgör ett ingrepp i lönebildningen, är det svårt att bortse från att det just är detta som utgör fundamentet i den svenska modellen. Att motsätta sig direktivet på dessa grunder är möjligen giltig endast om den svenska modellen betraktas isolerat, snarare än i kontexten av EU:s inre marknads gränsöverskridande dynamik. Direktivet skulle därmed bidra till att ”exportera” dessa inslag bortom Sveriges gränser – till länder där facken inte är lika stora och starka som i Sverige och den kollektivavtalsförhandlingar inte är utvecklade, där lönerna därför är låga. Den förutsägbara positiva effekten på lönenivåerna erkänns till och med av generaladvokaten i hans yttrande – dock som ett argument för att direktivet utgör ett ingrepp i lönebildningen.

I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att den svenska modellen – även om den är djupt förankrad i parternas autonomi – vilar på ett stabilt juridiskt ramverk som befrämjar förhandlingar och kollektivavtalet. Den rättsliga ramen har en grundläggande funktion, vilket understryks i den statliga utredningen om direktivets genomförande. Där betonas modellens förenlighet med direktivets krav, genom hänvisningar till ett brett spektrum av rättsregler, bland annat i förtroendemannalagen, medbestämmandelagen och anställningsskyddslagen. Dessa lagar innebär rättigheter och skyldigheter för parterna som bidrar till att skydda, stödja och främja kollektivavtalens funktion och förhandlingsmekanismer. Det avgörande stödjande inslaget som lagstiftningen spelar för parternas autonomi har även utvecklats av bemärkta arbetsrättsjurister som förespråkat s.k. ”collective laissez-faire”, som den legendariska tysk-brittiska juristen Otto Kahn-Freund. I svensk kontext kommer denna princip särskilt till uttryck i medbestämmandelagen. Denna lag visar hur lagstiftning och parternas autonomi kan samexistera och förstärka varandra, snarare än att stå i motsatsförhållande – vilket visar att den svenska modellen, även om den är särskiljande, inte saknar den rättsliga infrastruktur som är nödvändig för dess funktion.

I väntan på domstolens beslut är det fortfarande möjligt att föreställa sig direktivet som ett viktigt rättsligt stöd för fackföreningar runtom i Europa, för att kunna kräva av sina regeringar att vidta åtgärder för att stärka deras roll i lönebildningen. En förstärkning av kollektivavtalsförhandlingar och en höjning av minimilönerna är påtagliga effekter av direktivet och skulle kunna bidra till att minska löneskillnaderna mellan länder och motverka effekten av gränsöverskridande lönedumpning. Det är utan tvekan strider som fackföreningarna i första hand måste föra på nationell nivå. Svenska fackförbund – utan att nödvändigtvis åberopa den något föråldrade principen om internationell facklig solidaritet – skulle till sist kunna tona ned sin principiella motstånd och betrakta direktivet som ett kompletterande verktyg som stärker den svenska modellens långsiktiga hållbarhet.

Andrea Iossa, universitetslektor i arbetsrätt vid Högskolan Kristianstad och forskare vid Juridiska fakulteten vid Lunds universitet.

Hans forskning fokuserar på samspelet mellan arbetsrättsliga frågor och relationerna mellan arbetsmarknadens parter ur ett europeiskt perspektiv. Mellan 2023 och 2025 har han forskat om förhållandet mellan EU-direktivet om adekvata minimilöner och den svenska modellen i forskningsprojektet ”Minimum wage enforcement in Sweden: a study of transformations in industrial relations following the EU Minimum Wage Directive”, som finansierades av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitiks utvärdering (IFAU).