Är det nu pendeln svänger?

Ebba Busch och Johan Forssell tycker att utvisningen av en åtta månaders bebis är orimlig. Socialdemokraterna vänder om tonårsutvisningarna. Moderata ungdomsförbundet är kritiska till att etablerade och arbetande invandrare inte får stanna. Och regeringspartierna tvekar kring att förvandla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga. Är det nu pendeln svänger?

Under vintern har ilska, besvikelse och sorg bubblat på många håll. Nästan varje vecka innehåller nyhetssändningarna berättelser om människor som till synes gjort allt rätt: de jobbar, har barn i skolan, engagerar sig i civilsamhället och betalar skatt. Ofta har de uppmärksammade personerna arbeten inom vård och omsorg, en bransch där det råder brist på kvalificerad arbetskraft. Fler och fler människor engagerar sig för att deras kollegor, grannar och barnens skolkamrater ska få stanna i Sverige.

Vi har en riksdagsmajoritet som har stiftat lagar vars konsekvenser nu blir smärtsamt tydliga

Visst, har man nationalistiska eller rasistiska bevekelsegrunder och strävar efter ett etniskt homogent Sverige, så är väl varje utvisning en vinst. Men för nästan alla andra verkar utvisningarna ha gått över styr.

Ekot rapporterade i veckan om en åtta månader gammal bebis, Emanuel, som ska utvisas till Iran. Enligt beslutet måste hans föräldrar – en är blivande sjuksköterska med anställning på Karolinska Universitetssjukhuset – följa med. Migrationsverket följer bara rådande regelverk.

I mitt eget kvarter har grannfamiljen Kazemipour Joubeh – där båda föräldrarna är uppskattade kollegor på Södersjukhuset – hotats av utvisning. Läget är just nu ovisst.

Eric, 22, var ovetande om att han var papperslös. När han själv sökte upp Migrationsverket för att rätta till misstaget utvisades han till Uganda, ett land där han varken kan språket, känner någon eller har bott sedan han var nio år. Detta trots att han sedan han slutade gymnasiet försörjt sig som baskettränare på Fryshuset.

Listan på fall är tyvärr lång. Jag önskar att jag hade kunnat säga att den också var obegriplig. Men det är den inte. Den ser ut på det här sättet för att vi har en riksdagsmajoritet som har stiftat lagar vars konsekvenser nu blir smärtsamt tydliga.

Ur ett nationalekonomiskt perspektiv har dårskapen inga gränser. När det till Sverige söker sig högt kvalificerade personer, som är beredda att göra en stor investering i att lära sig språk och starta om sina liv – då borde vi bara tacka och ta emot. Frågan som borde ställas från samhällets sida är snarare: Vad kan vi göra för att det ska gå enklare och snabbare för dig att etablera dig i Sverige?

Jag är i grunden en optimistisk person. När andra vill måla framtiden i svart och säga att Sverigedemokraternas migrations- och integrationspolitik håller på att dra oss ner i fördärvet, så har jag i mitt stilla sinne tänkt: Inte kan det här eländet vara för evigt? Inte tar vi väl rasismen med oss in i 2030-talet? Inte kan väl SD växa till S-nivåer? Någon gång måste ju människor få nog – av den förenklade retoriken eller av de faktiska konsekvenserna av Sverigedemokraternas och regeringens politik. Kanske skymtar vi nu början till slutet på denna förfärliga era.

Silvia Kakembo