Krönika Barn anses för unga för att förstå politik, men tillräckligt viktiga för att användas i politiska argument.
Barnen är ständigt närvarande i politiken. I debatter om kriminalitet, skola, socialtjänst och trygghet. Politiker återkommer till samma formulering: att allt som görs sker för barnens bästa. Det låter både rimligt och ansvarstagande. Vem vill inte stå på barnens sida?
Men bakom orden döljer sig ett problem. Ofta handlar det inte om faktiska barn med egna liv, tankar och behov. Snarare handlar det om barn som symbol. Ett argument som är svårt att säga emot.
I debatten om kriminalitet beskrivs barn nästan alltid på samma två sätt. Antingen som ett hot som måste stoppas i tid, eller som offer som måste skyddas. I båda fallen blir barnen något man talar om, inte med. De används för att legitimera hårdare tag, tidigare ingripanden och fler tvångsåtgärder. Mer kontroll, mindre tillit. Allt sägs ske för barnens skull.
Klimatstrejkande barn avfärdas som naiva aktivister. Unga som berättar om otrygghet i skolan misstänkliggörs
Detta blir särskilt tydligt i debatten om att straffa allt yngre barn. Att sänka straffåldern, eller på andra sätt göra 13-åringar straffrättsligt ansvariga, presenteras som nödvändigt för att skydda samhället och i förlängningen även barnen själva. Men vad säger det om ett samhälle som möter barn i tidiga tonåren med straff i stället för stöd och förebyggande åtgärder? När vuxenvärlden inte klarar av att skydda barn från kriminalitet, fattigdom och utsatthet, blir lösningen i stället att hålla barnen ansvariga för systemets misslyckanden.
Och när samtalet flyttas från straff till stöd blir det tystare.
Skolan förväntas i dag lösa nästan alla samhällsproblem. Den ska kompensera för klasskillnader, förebygga kriminalitet, upptäcka psykisk ohälsa och fostra demokratiska medborgare. Samtidigt saknas behöriga lärare. Klasserna är för stora. Elevhälsan räcker inte till. Särskilt stöd sätts ofta in först när barnet redan har misslyckats. Trots detta fortsätter politiken att kräva mer av skolan, utan att ge den tid, pengar eller arbetsro.
Samma mönster syns i socialtjänsten. Kraven på tidiga insatser ökar. Förväntningarna är höga. Men socialsekreterare vittnar om ohållbar arbetsbelastning och hög personalomsättning. Tid för relation och förtroende ersätts av administration och kontroll. Även detta beskrivs som nödvändigt för barnens bästa.
Barnperspektivet nämns ofta. Barnkonventionen lyfts gärna fram. Men när barn och unga själva höjer rösten blir responsen en annan. Klimatstrejkande barn avfärdas som naiva aktivister. Unga som berättar om otrygghet i skolan misstänkliggörs. De anses vara för unga för att förstå politik, men tillräckligt viktiga för att användas i politiska argument.
Det finns något bekvämt i detta sätt att tala om barn. Det gör att vuxenvärlden slipper se sin egen roll. Misslyckanden kan förklaras med individers beteenden i stället för med politiska beslut. Stora strukturella problem kan göras till frågor om uppfostran, disciplin och moral.
Men barnen är inte problemet.
Barn lever i de samhällen vuxna har skapat. De påverkas av bostadsbrist, trångboddhet och segregation. Av föräldrar som är stressade, otrygga eller utarbetade. Av en dålig familjemiljö med missbruk, konflikter och psykisk ohälsa. Av en välfärd som inte räcker till för alla. Otryggheten i barns liv uppstår inte av sig själv. Det är resultatet av politiska prioriteringar.
När politiker säger att de agerar för barnens skull borde frågan alltid ställas: vilket barn menar ni? Barnet i den trygga villaförorten, eller barnet som delar rum med syskon? Barnet med föräldrar som har tid och pengar, eller barnet som tidigt får lära sig att klara sig själv?
Att faktiskt sätta barnen först skulle kräva mer än ord. Det skulle kräva långsiktiga investeringar i skola, socialtjänst och välfärd. Mindre symbolpolitik. Färre snabba utspel och förslag. Mer ansvar och realistiska beslut som tar hänsyn till barnens bästa.
Barnen behöver inte fler vuxna som talar över deras huvuden.
De behöver hjälp och stöd i god tid. De behöver bekräftelse. Att få känna tillit att kunna berätta om sina problem och behov till vuxna.
De behöver respons av vuxna.
De behöver vuxna som tar ansvar på riktigt.
Sara Benabdellah
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
