’Allå, ’allå, ’emliga armén

Håkans Hörna Håkan A Bengtsson skriver om Stay behind-rörelsen, kalla kriget och Olof Palme. 

De största konspirationsteorierna närs av genuina skandaler och dramatiska tragedier, ofta är det något fördolt i det komplexa maktsystemet som ligger bakom. Små förtretligheter förorsakar mindre rättshaverier, som att någon kommunal byråkrat kan vara illvillig.

”Stay behind” är det allmänt accepterade namnet på den svenska motståndsrörelsen under kalla kriget. Den har gett upphov till diverse intrigkonstruktioner. Det var ju ett hemligt och svårgripbart fenomen, som bara ett fåtal personer hade kännedom om. Det hemligaste av det hemliga. Inte ens i statliga utredningar om kalla krigets neutralitetspolitik kom detta fram.

Även namnet är höljt i dunkel. Det kan ha varit ”Arla gryning” eller bara ”Stay behind”. I Tage Erlanders dagböcker kallas den ”Lindencronas kommitté”, efter den som initialt ledde verksamheten.

Etablerades efter andra världskriget

Det fanns ett lagligt förbud i Sverige mot att bygga upp en militär organisation (”olovlig kårverksamhet”) i fredstid. Samtidigt var verksamheten sanktionerad från statsminister Tage Erlander, redo att träda in i händelse av sovjetisk ockupation. Verksamheten skulle förbereda en exilregering, spana och spionera, utföra sabotage och leda det militära motståndet. Den behövde byggas upp i förväg för att den skulle kunna ha legitimitet i förhållande till landets lagliga regering.

Den här Stay behind-strukturen etablerades efter andra världskriget. Men det är först på senare år allt detta har kommit till allmänhetens kännedom. Moskva skulle förstås inte ha kännedom om verksamhetens existens och struktur. Den var inte heller okontroversiell här i landet. Sverige var på pappret neutralt och alliansfritt. Och fortfarande kvarstår många frågetecken om själva verksamheten. Bara ett fåtal var invigda, ens på högsta politiska nivå. De som var med har skattat åt förgängelsen. Det finns inte mycket dokumentation att tala om, av lätt insedda skäl.

Med andra ord: en på många sätt perfekt projektionsyta för allehanda teorier om ljusskygga omständigheter. Hemliga organisationer som rör statens och nationens säkerhet utgör också ett demokratiskt dilemma. Vem kontrollerar dem som verkar i en hemlig skuggvärld för att ”skydda oss”?

Mordet på Olof Palme

Det finns besvärande uppgifter om att verksamheten var en tummelplats för övervintrande nazister och att ”Stay behind” låg bakom mordet på Olof Palme. Karneval förlag gav inför 40-årsdagen av mordet ut Kari Poutiainens ”Den hemliga alliansen. Palmemordet och Stay behind”. På 800 sidor levereras berättelser om händelser från en tid som gått, om allt från den italienska maffian, mordet på kristdemokraten Aldo Moro och massakrerna på kommunister i Indonesien till mordet på Olof Palme. Det som ska binda ihop dem är Stay behind.

Motståndsrörelser av det här slaget etablerades i en rad länder efter 1945. Boken landar till slut på Sveavägen den 28 februari 1986 där statsminister Olof Palme miste livet. Palme eliminerades, heter det, av den ”hemliga armén Stay behind, med motivet att radikalt förändra Sveriges säkerhetspolitiska inriktning”.

Bokens alla brottstycken är säkert sakligt korrekta skildringar till det yttre. Men vad binder dem samman? Inte mycket. Förutom en förgivettagen tes om att det är just Stay behind.

Lätt att gå vilse

Wilhelm Agrell har liknat säkerhetspolitiska hemligheter vid en ”det förflutnas labyrint”. Kari Poutiainens förra bok hette ”Inuti labyrinten: om mordet på Olof Palme”. Den fick ett positivt bemötande på sina håll, bland annat av Kjell-Olof Feldt. Men det är lätt att gå vilse i förflutenhetens irrgångar.

Tidningen Fokus trampade på i samma fotspår om Palmemordet i samband med 40-årsdagen. Poeten och litteraturvetaren Lars Renvall skrev att Palmeutredningen först 30 år efter mordet fick reda på att Stay behind ”haft agenter ute på Stockholms gator under mordkvällen, och utanför Rosenbad någon timme efter mordet”. Vittnesmål om mystiska män med walkie-talkie i centrala Stockholm dök tidigt upp i Palmeutredningen. Längre än så har man inte kommit.

Förmodligen för att det inte fanns något att gå på.

Men, det ska väl ändå sägas, att för den som har en läggning åt det hållet och dras till konspirationsteorier finns det onekligen en del märkliga sammanträffanden. Makarna Palme passerade Skandiahuset efter biobesöket på Grand på Sveavägen. Skandiamannen, som senare utpekades av Palmeutredningen, jobbade den kvällen, lämnade huset strax innan mordet och gick samma väg som paret Palme och mördaren. Han var på mordplatsen strax efter att skotten föll i hörnet Tunnelgatan–Sveavägen. Och – svenska Stay behind hade sitt huvudkontor i Skandiahuset.

Skandias vd Alvar Lindencrona hade lett motståndsrörelsen när han var vd för Thule, och fick samma post efter fusionen med Skandia. En annan detalj är att såväl Olof Palmes far som farfar hade varit vd för Thule. Nu är sammanträffanden inte några bevis utan just tillfälligheter, om än märkliga.

Personer med högersympatier

Till saken kan läggas att Olof Palme själv (enligt författaren och journalisten Mikael Holmström) ska ha deltagit i möten med ledningen för motståndsrörelsen när han verkade i statsrådsberedningen. Tanken att det var personer i den här kretsen som mördade Palme är förstås bestickande. Och det var ju en upphetsad politisk stämning innan mordet efter alla ubåtskränkningar och Palmes inplanerade statsbesök i Moskva.

Palme hade ju ett starkt intresse för säkerhetsfrågor och hade regelbundna möten med Säpo. Han var sedan länge bekant med Birger Elmér som var chef för IB, en annan helt hemlig verksamhet. Som kan ha stått för ”Informationsbyrån” eller ”Inhämtning Birger”.

IB avslöjades i FiB/Kulturfront av Jan Guillou och Peter Bratt. Året var 1973. En rolig detalj är att Olof Palme hade deponerat delar av sitt bibliotek (och utländska gåvor) på kursgården Bommersvik. I en av källarkorridorerna hittade jag ett exemplar av Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet”. Jag minns att Palme hade läst den med pennan i handen. Och på flera ställen skrivit ”fel” i marginalen.

Det ligger väl nära till hands att personer med högersympatier särskilt kan ha dragits till Stay behind. I antologin ”Brunt” skriver Mats Deland om allt detta i kapitlet ”’Allo ’allo eller varulvar? Nazisterna runt Sveriges (inte särskilt) hemliga armé”. Han konstaterar också att Stay behind har koppats till mordet på Olof Palme men tillägger att dessa uppgifter inte är bestyrkta.

Lindholmsnazisterna

Deland hävdar också att det fanns ett samband med Natos hemliga motståndsrörelser i andra länder: ”Den svenska avdelningen var en del av det nätverket, möjligen en passiv del, men det finns källor som menar att de svenska representanterna var aktiva deltagare, som alltså direkt påverkade beslutsfattandet.”

Deland skriver att åtminstone en tidig motståndsrörelse hade sina rötter i svensk högerextremism och nazistiska grupper, och har sitt ”ursprung i en granatgrop på Hangöfronten, där svenska frivilliga i den finska armén den 3 augusti 1941 samlades för att bilda en kamratförening”. Denna kamratförening fick namnet Sveaborg, en sammanslutning av nationalistiska soldater som var frivilliga i SS och det finska fortsättningskriget. De var medlemmar i Svensk socialistisk samling, de så kallade Lindholmnazisterna. Enligt Deland ska några i detta nätverk ha byggt någon form av traditionellt militärt organiserad motståndsrörelse. Samtidigt konstaterar han att Saf, LO och LRF ingick i ledningen för det Stay behind som leddes av Alvar Lindencrona och ”av allt att döma haft en annan karaktär”. Fanns det en överlappning dem emellan? Tage Erlander var ju en konsekvent antinazist, och att han skulle ha sanktionerat något sådant förefaller synnerligen otroligt.

Deland framhåller samtidigt att det inte finns några belägg för att militären särskilt värvat nazister till hemliga förband. ”Det finns å andra sidan mycket sparsamma uppgifter överhuvudtaget om vilka som sedermera kom att ingå i den hemliga armén”. Och där ligger väl problemet.

Ett privat motståndsinitiativ

Osäkerheten om verksamhetens karaktär gör det svårt att sägs något definitivt. . Hemligheter måste vara hemliga. I boken ”Sekter och hemliga sällskap” skriver Clas Svahn att dessa odlar en kultur där ”bevarandet av hemligheter tillhör det mest fundamentala för [deras] överlevnad”. Det handlar också om makt. Att tillhöra ett hemligt sällskap är att vara utvald och intagen i en dold och exklusiv gemenskap.

Sett mot den bakgrunden är Johan Wennströms bok ”Sveriges sak var vår. Den hemliga svenska motståndsrörelsen” intressant och ändå mer substantiell än mycket annat i den här genren. Han har sökt i arkiven och har hittat flera intressanta dokument och pusselbitar. Han har gått igenom dagböcker tillhöriga flera av de inblandade och intervjuat deras barn, som var med på resor när pappan avvek för möten och träffar motståndsnätverket.

Wennström spelar ner kopplingen till nazister. Men i sak bekräftar han Delands bild – att Stay behind var något skilt från nätverket av gamla nazistsoldater, men att det fanns ett privat motståndsinitiativ som ska ha brutit samman i början av 1950-talet. Men frågan är väl fortfarande om några av dem lyckades att nästla sig in och gled in i motståndsrörelsen. Johan Wennström har hittat dokument som bekräftar att Tage Erlander utfärdade fullmakter att bilda en civil motståndsrörelse och att Alvar Lindencrona blev dess första chef, men även att regeringen i en konselj under ledning av kungen beslutade att godkänna verksamheten 1955 och därmed legaliserades. Oppositionsledarna Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarson hade informerats först 1954.

Kittlande för Wennström

I Wennströms ögon hade den en korporativ karaktär, med representanter från Saf och LO, LRF och andra folkrörelser, ett slags folkhemsk motståndsrörelse. Den var inte Natokontrollerad, som många hävdat, utan nationellt organiserad.

Wennström har en konservativ blick, och det är därför intressant att han i efterhand tycks hylla denna modell för det svenska försvaret för frihet, demokrati och nationell självständighet, det han beskriver som en ”utlöpare av det dåtida Sveriges korporativa samhälls- och demokratimodell”.

Wennström finner, det nästan lite särskilt kittlande att den ”blåblodige” Alvar Lindencrona som stod i ledning för Stay behind kunde finna sig till rätta i denna miljö av arbetarföreträdare och folkrörelsemänniskor. Lindencrona var ju aristokrat och adlig, en högboren och högättad person, som utöver sina insatser i Thule och Skandia jobbat på Försvarsdepartementet och icke att förglömma utnämnts till riddare av Vasaorden och Nordstjärneorden.

Särskilt poängterar Wennström att det var fråga om en nationellt självständig motståndsorganisation fristående från Nato. Vilket bär vittnesbörd om författarens eget komplexa förhållningssätt. Han hittar pamfletten ”Den svenska linjen”, som skrevs av några unga högermän under kriget, vilka sedermera blev centrala i efterkrigstidens höger. De tog ställning mot både nazistisk och kommunistisk aggression, men höll öppet för samarbete med båda. Flera av författarna var medlemmar i det högernationalistiska Sveriges nationella förbund, ett ungdomsförbund knutet till Högerpartiet. Efter att förbundet utvecklats i pronazistisk riktning såg högerledaren Arvid Lindman till att partiet bröt med Sveriges nationella förbund.

Realism och patriotism

Samtidigt finner Wennström nu att socialdemokratins utrikespolitiska hållning under efterkrigstiden var bättre än sitt rykte på högerkanten; han uppfostrades ju i en höger där Östen Undén och Olof Palme mer eller mindre betraktades som landsförrädare. Nu har han kommit till insikt om att Östen Undéns försiktiga linje mot Sovjetunionen låg i Sveriges nationella intresse. Och Olof Palmes agerande under de radikala åren syftade till att förhindra att ungdomar skulle bli kommunister 1968.

Det var inte medlöperi och undfallenhet utan realism och patriotism, menar han. I Aftonbladet skrev Wennström att ”till skillnad från borgerligheten förstod Socialdemokraterna dessutom att Sverige har egna intressen, skilda från västmakterna”. När det kommer till våra utrikes relationer och säkerhetspolitiska överväganden är ont och gott ibland en alldeles för enkel måttstock.

Så om Stay behind vet vi en del. Men inte allt. Summa summarum ändå inte så mycket. Och så lär det förbli. Stay behind lades ner 1992. Muren hade fallit och moderaterna Anders Björck, som nu var försvarsminister, och Carl Bildt, som satt några år som statsminister, tyckte att den representerade en socialdemokratisk ”motståndsromantik”.

Det som återstår är rykten och myter.

Tänder eld på sitt eget hus

Det är valet av omslagsbild till Johan Wennströms bok som verkligen förbryllar mig. Det är en bild från en scen i den ryske regissören Andrej Tarkovskijs film ”Offret” som visar Tunnelgatan i Stockholm. Detta var Olof Palmes mördares flyktväg. Av bilden att döma har kriget brutit ut, eller så är det fråga om en allvarlig katastrof. Man ser en kvaddad bil och en massa skräp och bråte. Människor syns planlöst irra omkring. I filmen rör sig kameran nedåt längs en glasplatta där det rinner blod. Sedan, 1986, mördades Olof Palme bara några meter från den punkt där kameran hade placerats, berättade Daniel Bergman, som hade jobbat med filmen, senare.

Det tredje världskriget har i filmen brutit ut. ”Offrets” huvudperson, som spelas av Erland Josephson, vill stoppa kriget och ser ingen annan råd än att offra allt han äger. Han tänder eld på sitt eget hus. Filmen spelades in 1985. Men hade premiär först efter mordet. Det är en på många sätt stark film. Det gick en kall vind genom mig när jag såg den för fyrtio år sedan.

Jag har inte någon vidare dragning till konspirationsteorier. Men med tanke på allt som skrivits och antytts om Olof Palme och Stay behind vet jag inte hur jag ska förhålla mig till det där märkliga bildvalet.

Håkan A Bengtsson