Åkerlind försöker flytta fokus

Byggföretagen har sagt nej till överenskommelse.

I sitt svar på min ledare väljer Mats Åkerlind, vice vd och förhandlingschef på Byggföretagen, att polemisera mot kravet på lagstiftning av antalet underleverantörsled.

Det är en intressant debatteknik som flyttar fokus från vad jag faktiskt skrev i min ledare.

Visst, i Europaparlamentet pågår en process som i framtiden möjligen kan bli ett EU-direktiv. Jag skrev också att om inte byggbranschen tar sig samman lär det bli lagstiftning förr eller senare. Det är också erfarenheten generellt om man jämför enskilda länder i Europa. Länder där parterna inte reglerar och hanterar grundläggande och stora utmaningar träder staten in och lagstiftar. Frankrike är ett exempel. Den svenska modellen att parterna försöker reglera detta på egen hand är bättre och effektivare. Det är upp till parterna att vårda en praktik som tjänat Sverige, svenska företag och löntagare väl.

Jag poängterade ju också att det bästa vore att parterna träffar en överenskommelse. Detta har redan skett i Norge. Två stora svenska bolag har infört två underleverantörsled. En överenskommelse av det här slaget blir också mer flexibel än lagstiftning, genom att här skapas en möjlighet för undantag efter förhandlingar.

Men allt detta har Byggföretagen sagt nej till. Åkerlind skriver att det ”står varje enskilt företag fritt att välja sin affärsmodell när det kommer till begränsningar”.

Ja, men det står den organisation som representerar företagen att fritt sluta en överenskommelse.

Åkerlinds invändning är att det är andra saker som behöver göras. Han talar om ”ökad kontroll”, oklart hur och av vem. Och om att mer digital information ska göras tillgänglig. Med intill visshet gränsande sannolikt kommer detta att vara otillräckligt, med tanke på problemets vidd och kriminalitetens utbredning. En huvudentreprenör kan omöjligen ha kontroll över alla underleverantörer. Och långa kedjor av underleverantörer skapar också en ekonomisk drivkraft att acceptera den billigast offerten, vilket i sin tur ofta leder till oskäliga löner, skattefusk och kriminalitet.

Åkerlinds ekonomiska huvudargument är byggprojektetens behov av specialistkompetens och därför många led av underleverantörer. Han lutar sig mot en rapport från Svenskt Näringsliv. Men den gör inte trovärdigt att det inte är möjligt att uppnå effektiva processer med två led av underleverantörer. Det fungerar uppenbarligen för ett par av de stora byggbolagen. En hypotes är att hela den ekonomiska modell Åkerlind och Svenskt Näringsliv lutar sig mot vilar på lösan sand. Eller beror på ideologisk förblindelse.

Håkan A Bengtsson