Gaza Dagens Arena fick en exklusiv intervju med de två israeliska soldaterna Adam och Ariel, som tjänstgjorde under Gazakriget. De pratar om en verklighet där krigets lagar saknas helt.
– Alla män i militär ålder klassificerades som terrorister. Och regeln där var att skjuta för att döda, säger Adam.
Dagens Arena möter Adam och Ariel i ett konferensrum i centrala Stockholm. Det sterila konferensrummet, där kaffe och bullar serveras, är så långt från krigets Gaza man kan komma. En plats där båda männen tjänstgjorde efter Hamas terroristattack den 7 oktober 2023. De är i Stockholm för att prata om sina erfarenheter från kriget. Ett initiativ som kommer från veteranorganisationen Breaking the Silence, vars syfte är att samla in uttalanden från soldater som tjänstgjort i de ockuperade områdena.
Skjuta för att döda
Kan du berätta om dina erfarenheter från Gazakriget?
Adam– Det första jag lade märke till var bristen på stridsregler (rules of engagement). Det är det första man behöver veta när man är utplacerad som stridande soldat. Men i Gaza hade vi inga stridsregler. Åtminstone inte till en början. Det var inte förrän den 23 december, när IDF av misstag sköt och dödade tre israeliska gisslan, som bar vita flaggor och var nakna och ropade på hjälp, som de började diskutera sådana regler. Men även då var det väldigt grundläggande och vagt. Och det var mer som ett råd. “Det är bäst att inte skjuta barn eller kvinnor.” Och vi sköt inte barn.
Han fortsätter.
– Men denna regel omfattade till exempel inte sjukvårdspersonal och journalister. En sak som inte förändrades under hela kriget var att alla män i militär ålder klassades som terrorister. Och där var regeln att skjuta för att döda.
Gällde det även om personer inte bar vapen eller agerade hotfullt?
– Ja, eftersom motiveringen är att Hamas-militanter ibland, åtminstone som vi fick höra, rör sig utan uniformer eller är obeväpnade. De kan förvara sina vapen i gömmor och säkra hus. Resonemanget bakom detta var att vi hade släppt ut flygblad som uppmanade folk att bege sig söderut och att alla som stannade kvar var ett legitimt mål. Uppfattningen bland många israeler, och särskilt stridande soldater, är att varje palestinier är en potentiell terrorist, och om han är ett barn är han förmodligen en framtida terrorist.
Förgöra Hamas
Ariel säger att uppdraget att förgöra Hamas och deras infrastruktur kan innebära nästan vad som helst.
– Allt är ett militärt mål. Om du vill att det ska vara ett militärt mål kan du alltid hitta en motivering i efterhand. Till exempel kan den högsta byggnaden i ett område vara ett sådant mål, eftersom den uppfattas som ett hot. Om du river den är nästa högsta byggnad ett hot. Men det kan också vara en cementfabrik som kan användas för att bygga tunnlar. Det räcker för att du ska bestämma dig för att förstöra den och allt runt omkring. Även om det innebär att förstöra hönshusen och jordbruksmarken bredvid.
Men det fanns också ett större mönster, enligt Ariel.
–Och det kommer inte bara från soldater och befälhavare utan även från politiker.
Toxisk retorik
Ariels kompani hade tydliga order om hur de skulle agera.
– Vi utförde många bakhåll och sedan var ordern att bara skjuta alla män i militär ålder. ”Försök att inte skjuta kvinnorna och barnen, försök att gripa dem. Men kom ihåg att de kan vara spejare och utföra någon form av stridsstödjande roll för Hamas.” Man hör ständigt all denna toxiska retorik mot alla palestinier. Och sedan ser man hur den tillämpas. Vi sköt aldrig kvinnor och barn. Vi såg ett barn. Vi sköt honom inte. Men för män i militär ålder finns det ingen varning. Det är skjuta för att döda.
Han fortsätter.
–Det fanns ett stort antal obeväpnade män som vi sköt i dessa bakhåll. De var helt enkelt på fel plats vid fel tidpunkt. De befann sig i en förbjuden zon. Vi fick höra gång på gång att, kom ihåg, det här området har evakuerats. Allt som är kvar är Hamas. Och, du vet, Hamas, de är gerillakämpar, så de har inga uniformer. De slåss som en gerillaarmé skulle göra. Det spelar ingen roll om de är beväpnade, det spelar ingen roll eftersom du vet att de är i ett område där de inte får vara. Det är väldigt obekvämt för soldater. Till exempel sköt vi två män som cyklade. Hur är det ett hot? Du ifrågasätter dig själv. Men du blir ständigt påmind av dina befälhavare om att de är terrorister. Det är därför de är här. Om de inte vore terrorister skulle de ha lämnat. Och så enkelt är det. Diskussionen är över då.
“Borde döda alla”
Han tillägger.
– Och de soldater som känner att det är obekvämt, de blir bara avdomnade efter ett tag. De blir okänsliga. Det blir en del av krigets verklighet. Du tänker inte på det. Det här är ditt liv. Du försöker överleva och skydda dina vänner. Och det blir lättare och lättare för varje gång. Så det går från att soldater känner sig obekväma med att skjuta till att det inte betyder någonting för dem. De gör det mellan kafferaster, som om det inte vore någonting.
Och var du en del av detta, skulle du säga?
–Ja, jag var inte inblandad i retoriken. Men i slutändan kämpade jag med mitt team och jag var lojal mot dem.
Dödade du också människor?
–Jag känner mig inte bekväm med att svara specifikt på den frågan.
Barn sågs som hot
Men du var en del av ett team som gjorde det här?
– Ja. Men det var inte bara mitt team. Alla styrkor vi mötte hade samma typ av diskussion. “Vi har dödat så här många terrorister.” Och det var ett absurt lågt antal av dem som sköts som faktiskt var beväpnade.
Dessa order. Kom de från den politiska nivån eller från era befälhavare?
Adam– Jag skulle säga att det kom från båda. Den offentliga debatten i Israel och bland allmänheten är att vi borde döda alla och att det inte finns några oskyldiga människor i Gaza. Att alla deltog den 7 oktober. Det finns inga oskyldiga palestinier i Gaza. Men det är också en del av ett strukturellt system. I slutändan gör en soldat vad han blir tillsagd att göra. Förstörelsen av hela stadsdelar beror inte på att stridande soldater hatar palestinier. Det beror på att uppdraget är att riva hus. Något vi gjorde mestadels under min månad i Gaza. Det var uppdraget.
Hur är det med kvinnor, barn, sjukvårdspersonal etc. Bevittnade du hur människor dödades?
– Jag såg sådana saker. Men det var inte alltid avsiktligt.När krypskyttegruppen som opererade med oss ibland planerade ett bakhåll, avstod de från att skjuta mot barn. Men naturligtvis dog många barn under Gazakriget. 20 000 barn har dött under det här kriget. De flesta av dem förmodligen på grund av flyganfall. Jag tror att de flesta soldaterna förstod att de inte borde skjuta mot barn. Samtidigt var inställningen att detta är en krigszon och om någon skjuter ett barn är det inte ett stort problem. Alla som befann sig i området betraktades mer eller mindre som militanter och även ett barn kunde användas som spejare. Så i vissa soldaters ögon tror jag att även ett barn sågs som ett hot.
Används som ursäkt
Det har rapporterats om att sjukvårdspersonal har dödats. Har du bevittnat något liknande?
– Som jag sa omfattas inte journalister och medicinsk personal av förbudet mot strid. Befälhavarna pratade om möjligheten att en ambulans kunde vara Hamasmilitanter som flyttade gisslan från en plats till en annan. En gång såg vi en ambulans och anledningen till att vi inte sköt var inte för att det var medicinsk personal, utan för att det kunde vara militanter som flyttade gisslan.
Är det en känd strategi från Hamas att göra det? Kan det faktiskt vara ett hot från till exempel en ambulans?
Ariel– I teorin är det möjligt. Alla dessa hot är verkliga. Men de används som en ursäkt för att vi ska behöva göra olika saker mot palestinierna. ”De gör så här, därför måste vi utvisa alla i Gaza, eller de gör så här, därför måste vi återuppbygga bosättningarna” och så vidare.
Adam– Det är sant att Hamas använde mänskliga sköldar. Jag menar både gisslan och den palestinska befolkningen. Men vi använde också mänskliga sköldar i det här kriget och jag kan personligen säga att vi i mitt kompani använde palestinska män som mänskliga sköldar. Jag känner till många andra kompanier som också använde palestinier som mänskliga sköldar. Och det är något som började i början av kriget, från den första månaden.
Mänskliga sköldar
Hur gör man det?
– Såvitt jag förstod började den här metoden med specialstyrkor för att undersöka tunnlar. De tog Hamasmilitanter som de tillfångatagit till tunnlar som de brukade operera i före den 7 oktober. Och de tog dem för att hjälpa dem att undersöka och dokumentera tunnlarna. Men efter ett tag spreds den här metoden och den inkluderade inte bara Hamasmilitanter utan även andra palestinier. Och efter ett tag, som jag förstod, insåg befälhavarna att det gjorde det möjligt för dem att strida snabbare och även utan att utsätta sina soldater för fara. Så det spreds ännu mer och det användes inte bara i tunnlarna utan även bland infanteristyrkor.
Han fortsätter
– Till en början användes hundar för att söka efter hemmagjorda bomber. Men efter ett tag hade de inte tillräckligt med hundar, eftersom många av dem dog under den första månaden. Vi använde en palestinsk man som var med oss i ett par dagar och han fungerade som de hundar vi använder i militären. Han gick in i byggnader före oss, vi skickade honom till misstänkta platser, lät honom öppna garderober och sådana saker. Och bara för att betona det. Det var organiserat och inte något vi bestämde på plats. Innan vi gick in i Gaza fick vi veta att vi skulle få använda mänskliga sköldar. Det är inte bara omoraliskt utan också olagligt.
Var rädd
Hur ser du på ditt eget ansvar?
– Jag var en del av ett kompani som använde mänskliga sköldar. Jag får ofta frågan om jag funderade på att göra något åt det och gå till befälhavaren och prata med honom om det, och svaret är tyvärr nej. Det finns flera anledningar till det, säger Adam.
Han förklarar vidare.
– Först och främst var jag rädd. Jag förstod, precis som vi alla förstod, att om vi inte använder dessa palestinska män ökar det avsevärt våra chanser att dö. Och en annan anledning är att om jag hade lyckats övertyga min befälhavare om att det var fel och att vi inte borde göra det, skulle jag förmodligen känna mig skyldig resten av mitt liv om något hände någon av mina vänner. Idag är det väldigt tydligt för mig att dessa saker är omoraliska och olagliga, men som soldat i ett krig var det inte så tydligt. Och många av de saker jag förstår idag, förstod jag inte då.
Känner sig skyldig
Varför bestämde du dig för att prata om detta?
– Jag tycker att situationen i Gaza och på Västbanken är fruktansvärd och jag försöker göra vad jag kan för att få ett slut på den. Och det första steget är att folk måste veta vad som egentligen hände i Gaza eftersom israeliska medier inte gör sitt jobb och IDF inte tillåter journalister att komma in. Min plikt är att låta människor förstå hur vi stred i Gaza och vad som verkligen hände där.
Och hur mår ni idag? Har ni mardrömmar eller hur hanterar ni det ni har gått igenom?
Adam– Jag har inga mardrömmar. Men självklart känner jag mig skyldig och skamsen för en del av det jag har deltagit i. Att vara här idag och prata om det är vad jag kan göra för att försöka fixa det och ta ansvar och sätta stopp för det här.
Ariel– Det är ingen idé att älta det, ångra det och tänka på vad jag kunde ha gjort. Det handlar bara om att se framåt nu.
Adam och Ariel heter egentligen något annat.
Jon Andersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
