Varför är vi svenskar så ljumma inför nationaldagen?

Veckans fråga Jämfört med Norge och USA är det sparsamt med flaggviftande på gator och torg när Sverige firar nationaldag. Dagens Arena pratade med Jonas Engman, intendent på Nordiska museet, om vad det kan bero på.

Varför är vi svenskar så ljumma inför nationaldagen?

– Det har delvis att göra med att på 1900-talet, när den här typen av nationella tribut och symboliker formerades, då hade vi en stark arbetarrörelse som dominerade i samhället. Den pläderade för klassformering och internationell klassolidaritet och var kluven inför patriotismen när den drog åt liberalkonservativa och romantiska dimensioner. Man såg hur nationalism kunde gå över till chauvinism, vilket skapade en retorik och diskurs som inte passade arbetarrörelsen. Sen är vi kanske ljumma jämfört med norrmännen, amerikanarna och fransmännen, men det är många länder där firandet liknar vårt. Firandet i Norge är mer extremt och tillspetsat, både historiskt och nationellt.

Jonas Engman fortsätter:

– Möjligen önskar många att vi skulle kasta oss in i en nationell yra och dansa på gatorna, men vi gör det i andra sammanhang. Att säga att vi möjligen är ljumma inför nationaldagen är inte detsamma som att säga att vi inte är patrioter. Vi stoltserar med att vi är världens mest demokratiska och jämlika land. Vi lyfter fram vår vapenindustri och vårt starka sociala skyddsnät. Under byggandet av välfärdssamhället har vi hyllat internationell solidaritet och förespråkat demokrati internationellt. Så vi har kanske en lite annan syn på patriotism än man ser i andra delar av världen.  

Varför är andra länder som USA, Norge och Frankrike mer entusiastiska? 

– Frankrike och USA har i princip liknande syn på vad medborgarskap är. Det är att vara fransman eller amerikan, att vara medborgare. I Sverige är det inte enbart medborgarskapet det handlar om, utan man förväntas vara svensk. Vi förväntar oss en etnifierad tillhörighet, att man ska uppleva sig som svensk. I Per Albin Hanssons folkhemstal 1928 pratade han först om det goda medborgarhemmet där alla är lika, oavsett vad man är för en. Det går tillbaka till fransk tradition. Men nu blandar vi ihop olika principer för tillhörighet och det blir mer diffust och paradoxalt. 

– Sen är förstås krigen och hjältarna en del av diskursen. Norge, Frankrike och Danmark har kunna reproducera motståndsmän och en del krigshjältar. Den retoriken blir väldigt stark. I Sverige har vi en annan attityd och norm av att man inte ska sticka ut eller tro sig vara bättre än andra. Och de hjältar vi reproducerar hyllas inte utan detroniseras. Upptäcktsresande Sven Hedin hade kunnat vara hur stor som helst men ses som en del av kolonialismen och nazismen, så han fick tonas ner. Vi har helt enkelt inte velat eller kunnat reproducera hjältar.

Vad skulle krävas för att vi ska bli mer entusiastiska kring nationaldagen? 

– Först och främst, varför skulle vi behöva det? Vi lever i ett välorganiserat samhället där invånarna trots allt har det väldigt bra och känner sig lyckliga och trygga. Vad tillför det att hylla det? I stugorna kopplar vi inte nationaldagen till kungen på Skansen. Vi känner det när vi berättar om vad Sverige är för något, även om vi inte kan översätta det i entusiasm. Vi sjunger inte på gatorna i folkdräkt, men det finns en självmedvetenhet. Vi har en repertoar med surströmming, jämställdhet och välfärdssystem. Vi blir rörda och gråter när barnen sjunger psalmerna på skolavslutningen. Det är ett sätt att uttrycka en form av patriotism, utan att svänga med flaggor.

Han fortsätter.

– Sen har du midsommar. Där har du ett starkt uttryck för oförblommerad nationell romantik. Både i marknadsföring och vad vi gör. Vi hissar flaggan, dansar och äter rätter vi ibland fnissar åt. Vi förknippar det med svenskhet. Studentfesterna domineras av svenska flaggor och gula och blå band runt studentmössorna. Även andra länders flaggor kombineras med den svenska, för att genom nationella symboler uttrycka att man hör till. Så även om vi inte firar stort på nationaldagen gestaltar vi hela tiden det svenska.