tv Skådespeleriet, fotot och scenografin är mycket bra. Men den svarta humorn från romanen går förlorad när boken blir tv-serie. Det tycker Jon Andersson som sett SVT:s julsatsning “Jag for ner till bror”, med premiär på annandagen.
När Karin Smirnoffs “Jag for ner till bror” kom ut 2018 tog den Litteratursverige med storm. Berättelsen om Jana Kippo som återvänder till barndomsbyn Smålånger i Västerbotten, för att ta hand om sin alkoholiserade bror, var en fantastisk debut. Inte minst språkligt. Det var också en bok där berättarjagets röst spelade en viktig roll. Att överföra en sådan bok till tv är inte helt lätt. Jag är därför en smula skeptisk när jag sätter mig i tv-soffan för att titta på SVT:s stora julsatsning, baserad på boken.
Uppvisning i misär
Det börjar bra. Jana Kippo försöker ta sig fram i snöstormen från busshållplatsen och blir upplockad av den burduse Smålångerbon John, som är ute och kör bil i ovädret. Redan här etableras seriens två viktigaste karaktärer. Och de är ungefär som man tänkt sig i boken. Det är också Janas föräldrahem: Kippogården. Serieskaparna har lyckats bra med att föra vidare stämningen från boken till tv-rutan.
Att föra vidare språket och tonen från boken är naturligtvis svårare. Här saknas den berättarröst, som var en stor del av romanens styrka. Kanske hade man kunnat lägga på en berättarröst även i serien. Men risken är att det hade känts konstigt och påklistrat.
Karin Smirnoffs roman var en tragisk berättelse präglad av hemskheter som incest, alkoholism och svartsjuka. Men mitt i allt detta elände fanns det också en svart humor. Något som tyvärr går helt förlorat då boken överförs till tv-rutan. Det gör att tv-versionen av “Jag for ner till bror” blir en tre timmar lång uppvisning i misär. Det är synd, då en av bokens stora styrkor var att den emellanåt humoristiska tonen. Något som var en ljuspunkt i den annars becksvarta historien.
Amanda Jansson strålar
Det allra bästa med “Jag for ner till bror” är Amanda Jansson i huvudrollen som Jana Kippo. Hon fullkomligt strålar av trotsighet och självsäkerhet, men kan också förmedla den sårbarhet som ibland kommer upp till ytan. Samspelet med Rasmus Johansson som Janas mer mjuka och försiktiga bror är mycket bra. De lyckas balansera Janas hårdhet med broderns mer mjuka framtoning på ett förträffligt sätt. Den tredje bärande rollen som Janas buttre älskare John görs också på ett övertygande sätt av Jakob Öhrman.
Fotot och scenografin är en annan styrka med serien. Den stökiga Kippogården, Johns målarateljé och det bistra vintelandskapet är väl fångat. Det känns verkligen som att man befinner sig på plats i Smålånger med Jana, Bror, John och de andra. Manuset är också på det stora hela bra även om jag saknar en del av den stämning och inte minst humor, som fanns i boken. Att överföra det persongalleri och de många sidohistorier som finns i boken till tv blir också stundtals svårt. Det gäller inte minst slutet som känns lite rumphugget.
Sammantaget är dock “Jag for ner till bror” en sevärd om än inte fantastisk tv-version av Karin Smirnoffs bok.
Jon Andersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
