”Sorry, Baby” är en imponerande regidebut

Sorry, Baby

Betyg: 4/5

Film Eva Victor har gjort en finstämd film om att läka efter ett övergrepp. Jon Andersson har sett ”Sorry, Baby”, som har biopremiär i helgen.

När Lydie kommer och hälsar på sin bästa vän Agnes i öppningssekvensen i ”Sorry, Baby” blir vi snart varse om att allt inte står rätt till. ”Du kommer väl inte ta livet av dig?”, undrar den oroliga väninnan innan hon lämnar Agnes ensam i sitt stora hus. Agnes har upplevt en traumatisk händelse. Men vad som hänt och hur dåligt hon egentligen mår är oklart.

Effektivt berättarsätt

Vi får snart veta vad Agnes blivit utsatt för då filmen hoppar tillbaka några år i tiden till Lydies och Agnes studietid. Att berätta exakt vad som hänt Agnes är att avslöja för mycket av filmens handling. Och egentligen är det inte heller det viktigaste med filmen. Eva Victor, som både regisserar, skriver manus och spelar huvudrollen, har sagt att hon i första hand inte ville göra en berättelse om våld och övergrepp utan snarare om processen med att hela.

Vi får aldrig se när själva övergreppet sker. I stället väljer Victor att låta bilderna tala. Vi vet först bara att något hänt men inte vad. När Agnes kommer hem berättar hon allt för Lydie, och det är först då vi i biopubliken också får veta om övergreppet. Ett mycket bättre och mer effektivt berättarsätt än om vi skulle ha fått se vad som hänt.

Imponerande regidebut

”Sorry, Baby” är över huvud taget en väldigt väl berättad film. Både när det gäller vilka bildlösningar som väljs och hur dialogen är formulerad. Kameran är till exempel ofta placerad utanför dörrar och fönster, vilket bidrar till att vi tydligare uppfattar Agnes känsla av alienering.

Filmen är indelad i fem kapitel. Det är ett bra sätt att skildra Agnes process. Vi får hela tiden små ledtrådar om hur Agnes mår utan att det avslöjas för mycket. Det är till exempel först i en scen när Agnes ska bli utvald till att vara jurymedlem i ett brottmål som vi får reda på varför hon inte polisanmält övergreppet.

Victor lyckas med små medel förmedla historien om Agnes läkningsprocess och att bra saker i livet succesivt kan hjälpa en att må bättre. Som att adoptera en hemlös katt, att bli bjuden på en macka vid en parkeringsplats eller att bli tröstad av bästa kompisen Lydie, fantastiskt gestaltad av Naomi Ackie. Victor visar också på humorns kraft för att kunna ta sig vidare i livet. Något som gör att filmen mitt i det tunga och tragiska stundtals är riktigt rolig.

”Sorry, Baby” är en imponerande regidebut från en filmskapare som valt att gå sin egen väg. Att Victor dessutom skrivit ett övertygande manus och gör en stark prestation i rollen som Agnes, gör bedriften ännu mer beundransvärd.

Jon Andersson