Två åklagare

En intressant historielektion. Men manuset är lite tunt. Det tycker Jon Andersson som sett  Sergei Loznitsas “Två åklagare”, med svensk premiär i helgen.

Förra veckan hade Olivier Assayas filmatisering av Giuliano da Empolis roman ”Trollkarlen i Kreml” biopremiär i Sverige. En film om Vladimir Putins omstöpning av Ryssland. Putins metoder må vara annorlunda och något mindre brutala än under Stalintiden. Men målet är detsamma som då. Ökat världsinflytande för Ryssland och oinskränkt makt åt dess härskare. 

Paralleller till nutiden

Därför är det intressant att filmen “Två åklagare”, om utrensningarna under Stalintiden, får premiär exakt en vecka efter ”Trollkarlen i Kreml”. Det har snart gått 100 år sedan Stalins värsta utrensningar på 30-talet. Men det är lätt att dra paralleller till nutiden.

Huvudkaraktären i “Två åklagare” är en nitisk nytillträdd åklagare i en sovjetisk provins. Efter att ha fått ett brev från en fånge som uppger att han är oskyldigt dömd, beger sig åklagaren till fängelset för att träffa brevskrivaren. Det visar sig att såväl åklagaren som fången är övertygade bolsjeviker. De lever i tron att det hela handlar om någon form av konspiration från “kontrarevolutionärer” på lokal nivå och om Stalin bara får reda på vad som händer så kommer fången att släppas fri.  

Åklagarens jakt på rättvisa leder honom hela vägen till Moskva där han till slut lyckas få ett möte med den sovjetiske överåklagaren för att lägga fram fallet. Med nutida glasögon är det förstås lätt att tycka att huvudpersonen är naiv. Men 1937, då filmen ska utspela sig, var det annorlunda. Många var övertygande om att Stalin själv inte visste om att oskyldiga dömdes. Detta lyckas filmen visa på ett övertygande sätt. 

Lite långt och utdraget

“Två åklagare” är också en intressant studie över den sovjetiska byråkratin. En stor del av filmen ägnas åt att åklagaren sitter i olika väntrum i väntan på att lägga fram sin sak. Han anar aldrig själv att han kan råka illa ut när han framför sina anklagelser. Något jag tycker känns lite aningslöst. Men kanske var tilltron till systemet så stark att de statliga byråkraterna aldrig trodde att de själva skulle råka illa ut. 

Regissören Sergei Loznitsa lyckas på ett skickligt sätt fånga miljöerna och atmosfären från den här tiden. Det gäller alltifrån cellerna och korridorerna i fängelset till väntrummet på överåklagarens kontor. Allt skildras in i minsta detalj. Något som är både en styrka och en svaghet med filmen. Det blir lite långt och lite utdraget samtidigt som jag tänker mig att det är precis den känslan Loznitsa vill förmedla. 

Helhetsintrycket är dock att storyn inte riktigt håller för filmens knappa två timmar långa speltid. Manuset är lite för tunt och det känns som att filmskaparna vill kompensera för det genom att dra ut på scenerna lite för länge.

Samtidigt är ”Två åklagare” en bra och intressant historielektion. Det räcker ganska långt. 

Jon Andersson