Siw Malmkvists klassresa fascinerar

Filmen om Siw

Betyg: 3/5

Film Den nya filmen om Siw Malmkvist skildrar artistens väg från den enkla uppväxten till de stora scenerna. Allra mest gripande är berättelsen om Malmkvists klassresa från de fattiga barnrikehusen i Landskrona till de stora scenerna i Sverige och Europa. Det tycker Jon Andersson som sett ”Filmen om Siw”, med premiär i dag onsdag.  

När jag var redaktör för Psoriasistidningen för ett antal år sedan fick jag möjlighet att intervjua Siw Malmkvist. Vi hade fått veta att Malmkvist hade psoriasis och ville såklart se till att pryda förstasidan med en kändis. En kollega hade fått tag på Siws nummer och en förmiddag ringde jag för att kolla om hon kunde ställa upp på ett personporträtt. Svaret var att det gjorde hon gärna och en tid senare ringde jag upp henne för att göra intervjun. Intrycket när jag la på luren ungefär en halvtimme senare var att hon var en jordnära person som hade lätt till skratt och som gärna bjöd på historier från sin karriär. 

Fyller upp hela duken 

Mitt intryck från den där intervjun bekräftas ytterligare när jag ser dokumentären ”Filmen om Siw”, som har premiär i dag onsdag. Malmkvist fyller upp hela bioduken med sin persona. Både bokstavligt och bildligt. 

Filmen börjar med att vi får följa med Siw när hon förbereder en flytt. Hennes man Fredrik har nyligen dött och hon vill inte längre bo kvar i den stora lägenheten. Tillsammans med sin son och dotter går hon igenom gamla bilder, brev och inte minst alla skivor hon släppt genom åren. Här får vi också för första gången bekanta oss med hennes enorma bibliotek med smalfilmer. Det är alltifrån privata familje- och semesterfilmer till filmer från turnéer med till exempel Cornelis Vreeswijk. Filmsnuttar som återkommer under filmens gång och som tillför mycket till berättelsen om Malmkvists liv.

Lite rörigt

Regissören Stina Gardell har valt att gå ifrån den traditionella kronologin. I stället för att berätta om Malmkvists karriär från början till slut får vi nedslag i hennes liv. Här behandlas alltifrån genombrottet på en talangtävling, till succén i Tyskland och rollen som Pippi Långstrump. Det är en bra tanke men gör att det blir lite rörigt. 

Allra mest gripande är berättelsen om Malmkvists klassresa från de fattiga barnrikehusen i Landskrona till de stora scenerna i Sverige och Europa. Att hennes klassbakgrund hängt med blir tydligt på många sätt. Hon berättar att hon brottats med dåligt självförtroende och tvivlat på om hon varit bra nog. När det gällde hennes karriär var det andra som tog besluten. Hon berättar också att hon gärna hade velat ta studenten och drömmen om att ha en studentmössa lever kvar hos 88-åriga Malmkvist. Något som leder till en rolig vändning i slutet av filmen. 

Ett visst mörker

Det är intressant att få följa med Malmkvist tillbaka till Tyskland där hon slog igenom med buller och bång i slutet på 50-talet. Samtalet med Ann-Louise Hanson om turnéerna de gjorde tillsammans med Lill-Babs är också roligt att titta på. 

Trots att det mesta berättas med humor och glädje finns det också ett visst mörker i filmen. Det infinner sig då 88-åriga Malmkvist berättar om sin tankar om döden på ett ärligt och öppenhjärtigt sätt.  

Filmen bärs till syvende och sist upp av huvudpersonen själv. Vore det inte för Siw Malmkvists förmåga att både komma med livsinsikter och historier från sin långa karriär så vet jag inte hur mycket jag brytt mig. Men tack vare Siw Malmkvists personlighet blir ”Filmen om Siw” sevärd.