Yalla Parkour

Filmen om pojkarna som utövar parkour ger en annan bild av det palestinska området än man vanligtvis får se. Det tycker Jon Andersson som sett ”Yalla Parkour”, med svensk premiär i helgen. 

Dokumentärfilmaren Areeb Zuaiter är exilpalestinier boende i USA. Hon är född i Nablus men har växt upp i Saudiarabien och Libanon.  I debutfilmen ”Yalla Parkour”, som går upp på svenska biografer nu i helgen, försöker hon knyta an till den bakgrunden.

”Leendet mötte havet”

Zuaiter minns med stor värme ett besök hon gjorde med sin mamma i Gaza som liten. I filmens inledning beskriver hon hur mammans “leende mötte havet”. En poetisk formulering som rymmer både avsaknaden av hemlandet och den döda modern. 

När Zuaiter får kontakt med parkouratleten Ahmed ser hon en möjlighet att via honom få återse det Gaza hon så länge längtat efter. Ahmed och hans kompisar har gjort en grej av att utföra parkour (ett sätt att ta sig fram i städer eller andra miljöer med hjälp av akrobatik) på olika ställen i Gaza. De rör sig vid stranden, i sönderbombade byggnader och på höga hus. Allt dokumenteras och filmas. 

Annan bild av Gaza

Filmen visar att det finns en annan sida av det palestinska området som handlar om något annat än bomber, död och människor på flykt. 

Det finns en glädje och stolthet när killarna rör sig runt och utför parkour på olika ställen i området. En stolthet som handlar om en kärlek till Gaza. Den plats på jorden som de kommer ifrån. 

Kärleksförklaring 

Samtidigt sticker inte Ahmed under stol med att han egentligen vill ta sig ut från Gaza. Det finns helt enkelt ingen framtid där. Kanske kan han lyckas med hjälp av sin skicklighet i parkour. 

Filmen är lite spretig och saknar tydlig riktning. Egentligen håller kanske inte idén för en hel långfilm. Men det gör inte så mycket.

Areeb Zuaiter har gjort en sevärd kärleksförklaring till Gaza, med mycket hjärta. Med hjälp av Ahmed får hon återse Gaza och i sitt minne återuppelva mammans leende när hon såg havet. 

Jon Andersson