Sevärd dokumentär om en av Sveriges främsta filmskapare

I huvudet på Bo

Betyg: 3/5

Film Förhoppningsvis kan ”I huvudet på Bo” få fler att upptäcka Bo Widerbergs filmer. Det skriver Jon Andersson som sett den nya dokumentären om den svenske mästerregissören. 

Bo Widerberg är en av de största svenska regissörerna någonsin. Flera av hans filmer har Oscarsnominerats och fått prestigefulla priser på filmfestivalen i Cannes. Han är också en av världens bästa skildrare av arbetarklassen på film.

Widerberg gjorde sig ett namn i början på 1960-talet. En tid då svensk film nästan helt dominerades av Ingmar Bergmans borgerliga dramer. Det var något Widerberg ville bryta mot. I den uppmärksammade debattboken ”Visionen i svensk film” från 1962 gick Widerberg till attack mot Bergman och kallade honom ”vår dalahäst mot världen”. Något som ledde till att Widerberg precis som sina förebilder inom Franska nya vågen fick möjligheten att gå från att vara filmskribent till att göra egen film.

Rakt berättad

Debutfilmen “Barnvagnen” från 1963 var början på en karriär som skulle sträcka sig över tre decennier fram till hans sista film ”Lust och fägring stor” (1995). Widerberg visade redan i debutfilmen att han hade en unik förmåga att skildra arbetarklassen och vanliga människors problem. Något han fortsatte att göra på ett övertygande sätt i filmer som ”Kvarteret Korpen” (1963), ”Ådalen 31” (1969) och ”Joe Hill” (1971).   

I Jon Asp och Mattias Nohrborgs film ”I huvudet på Bo”, får vi följa den egensinnige regissörens resa från den enkla uppväxten i Malmö till framgångarna på den internationella filmscenen. Det är en rakt berättad historia där vi får följa Widerbergs liv i mer eller mindre kronologisk ordning. Det funkar bra, även om det traditionella berättarsättet känns lite förutsägbart. 

Det är framför allt intressant att få veta mer om hur det gick till under filminspelningarna. Vi får till exempel veta att de verkliga invånarna i kvarteret korpen blev en naturlig del under inspelningen av filmen. Till exempel lät Widerberg en gammal gubbe sitta kvar och prata då en bärande scen med Thommy Berggren och Keve Hjelm spelades in. Det är också intressant att höra om de hårda prövningar som Widerberg ställdes inför under inspelningen av ”Joe Hill” i USA. En inspelning som höll på att ta knäcken på regissören. Hade man inte bestämt sig för att spela in de sista scenerna i Sverige hade det aldrig blivit någon film. 

Rörigt privatliv

Filmen tar också upp Widerbergs röriga privatliv, som bland innefattade ständiga otrohetsaffärer och en komplicerad relation mellan honom och hans barn. Under många år hade Widerberg inte någon kontakt med sin son Johan, innan de till slut försonades. Widerberg led av bipolär sjukdom, vilket förstås var väldigt jobbigt för honom själv och hans omgivning. Ex-sambon Michaela Jolin drabbades hårt av detta och bestämde sig till slut för att hon inte kunde leva med honom. 

Men filmen tar också fram Widerbergs empatiska och medmänskliga sidor, som avspeglades både i hans politiska ställningstagande och omsorgen för medarbetarna. Ett tydligt exempel på det senare är när Widerberg bestämde sig för att själv filma scenen med helikopterkraschen i ”Mannen på taket” (1976), eftersom det var så riskfyllt. På så sätt skulle bara han riskera att skadas om något hände.

Kanske är det på grund av den jobbiga tiden som sonen Johan valt att inte ställa upp på några nya intervjuer till filmen. Annars är de flesta med. Från äldste sonen Martin Widerberg till kollegor som producenten Kalle Boman och skådespelerskan Pia Degermark. Widerbergs favoritskådespelare Thommy Berggren tar förstås också stor plats i filmen och berättar som vanligt underhållande om detaljer från de olika inspelningarna. 

Ambitiöst projekt 

Jag hade dock gärna sett att Widerbergs gamle vapendragare Jan Troell, som stod bakom kameran i debutfilmen ”Barnvagnen” och som sedan blev en stor regissör på egen hand, hade fått ta mer plats. Detsamma gäller Mårten Blomkvist, filmkritiker och författaren till en biografi om Widerberg. Kanske speglar det lite av problemet med filmen. Filmskaparna vill få med så många personer som berättar om Widerberg att det emellanåt blir lite snuttifierat. Den svenska filmregissören Tarik Saleh är, om jag minns rätt, bara med några sekunder i filmen. För att ta ett exempel. 

Samtidigt vittnar de många intervjuerna om det ambitiösa projekt som ”I huvudet på Bo” är. Man kan knappast anklaga Jon Asp och Mattias Nohrborgs för att ha legat på latsidan. De har verkligen försökt, och till stor del lyckats, med att berätta om vem Widerberg var. Både som människa och filmskapare. Förhoppningsvis kan filmen och diskussionen kring den få fler att se Widerbergs filmer. Det vore en stor kulturgärning. 

Jon Andersson