Amrum

Det finns mycket att gilla med filmen. Tyvärr vill filmskaparna berätta lite för mycket, vilket gör att den aldrig riktigt går på djupet. Det tycker Jon Andersson om Fatih Akins andravärldskrigsdrama ”Amrum”, som har premiär i helgen. 

Vi befinner oss på den lilla vindpinade tyska ön Amrum, där den 12-årige Hitlerjugendmedlemmen Nanning bor. Det är april 1945 och alla inser att tyskarna håller på att förlora kriget. Alla utom Nannings mamma, en övertygad nazist med att Hitlerporträtt upphängt i vardagsrummet och en nazistflagga utanför ytterdörren. 

Rörande skildring

I samband med att Nannings syster föds, drabbas mamman av någon sorts depression och vägrar äta. Det är oklart om det handlar om en förlossningsdepression eller om mamman är deprimerad över att Hitler tagit livet av sig och att Tyskland håller på att förlora kriget. Det enda hon kan tänka sig att äta är vitt bröd med smör och honung. Något som är väldigt svårt att få tag på i krigets slutskede. Men Nanning ger sig sjutton på att han ska få fram varorna så att mamman kan börja äta igen.

Större delen av filmen skildrar Nannings kamp för att samla ihop mjöl, honung och smör. Den lilla pojken tar till alla medel för att uppfylla mammans önskan. Det handlar om alltifrån att hjälpa en gammal fiskare att jaga säl för att få ihop bytesvaror till att dyka upp hos en gammal nazist i Hitlerjugenduniform för att få socker som han kan byta till sig mot honung. Det är en rörande skildring av ett barns trofasta kärlek till en förälder.

Samtidigt blir det alltmer uppenbart att världen håller på att förändras. Kort efter führerns död kapitulerar Tyskland och tillvaron ändras i ett slag för Nanning och hans familj. 

Detaljrik

Men många på ön är inte alls lika trogna regimen som mamman. Något som även gäller personer i Nannings släkt. Ett foto på Nannings farbror och dennes fästmö dyker upp i ett fotoalbum. Men var är farbrodern nu och vad hände egentligen med fästmön? Snart får Nanning veta att de fallit offer för nazistregimens grymma ideologi.  

”Amrum” är en detaljrik film och det finns mycket att gilla med den. Det är vackert filmat och filmskaparna lyckas på ett utmärkt sätt fånga detaljerna i landskapet och den obarmhärtiga naturen. Det är ett samhälle där man fortfarande brukar jorden med hjälp av hästar och handredskap och där praktiska färdigheter som att kunna fånga och flå en kanin står högt i kurs. 

Går aldrig på djupet

Den prisbelönte tyske regissören Fatih Akin och hans filmteam lyckas fånga detta på ett utmärkt sätt. ”Amrum” är också en film som försöker ge barnets perspektiv på krig och fanatism, vilket görs alltför sällan. Jasper Billerbeck är ett fynd i huvudrollen som Nanning. 

Vad är det då som gör att betyget inte blir högre? Mycket har att göra med att Akin vill berätta lite för mycket på en gång. Det leder till att filmen aldrig går ordentligt på djupet. Karaktärerna flimrar mest förbi utan att vi får något grepp om dem. Det är lite synd på en film med så många andra kvaliteter. 

Jon Andersson