”Man måste tro att det går annars är det bara att lägga av”

Intervju Kristina Persson har varit allt från vice riksbankschef till framtidsminister. Ett liv med många berättelser som nu har resulterat i självbiografin ”Vart tog framtiden vägen”. Dagens Arena har träffat henne och pratat om samhällsengagemanget, dess pris och hennes syn på framtiden.

Kristina Persson blev vuxen och politiskt medveten i en tid av stark idealism för rättvisefrågor, som engagemanget för Vietnam och Sydafrika. Hon växte upp i en borgerlig familj men insåg tidigt att det fanns väldigt stora orättvisor. Den insikten gjorde att hon förstod att hon inte var konservativ. Hon betonar också betydelsen av den tidens vänstervåg. Att hon så småningom insåg att även kompisar från borgliga familjer hade blivit vänster. 

– Jag var socialist och definitivt demokrat. Då var inte Vänsterpartiet, eller Kommunistpartiet som det hette på den tiden, intressanta.

Socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen blev det givna partiet. Den tidigare statsministern är också en av de politiska ledare som hon har tagit störst intryck av. 

– När han blev ordförande hade jag väldigt stora förhoppningar och förväntningar på Socialdemokraterna. Jag kände att det var det parti jag skulle tillhöra.

Men nu tycks idealismen bland de unga ha riktats om. 

– Idag när jag umgås med personer inom politiken som är mellan 20 och 40 så kan jag tycka att de inte verkar så drivna av engagemang längre. Det verkar finnas ett karriärintresse som driver mer än engagemang, om jag jämför med hur det var när jag var ung. Och det saknar jag.

Att vilja berätta

Kristina Persson har bland annat varit EU-parlamentariker, vice riksbankschef, landshövding och framtidsminister i Stefan Löfvens första regering. Ett liv fyllt av historier, men där få hade berättats. När 80-års dagen närmade sig kände hon att det var dags och nu, 80 år gammal, har hon kommit ut med sin självbiografi ”Vart tog framtiden vägen”.

– När man dör finns ingenting kvar om man inte har berättat. Om det inte finns minnen så finns ingenting kvar. Jag började skriva mycket om barndom, uppväxt, resor och vad jag gjort i världen. I första hand tänkte jag på mina barn och barnbarn. Men så småningom blev det alltmer politik och beslutet om att publicera växte fram.

Hon har alltid tyckt om att skriva och beskriver skrivprocessen som både rolig och självterapeutisk. 

– Många berättar väldigt gärna om sitt liv och sig själva. Men jag har inte varit jätteduktig på det. 

Hon säger att hon tidigt hölls tillbaka av dåligt självförtroende. Men att det blev bättre när hon närmade sig femtioårsåldern. 

– Nu när jag tänker tillbaka kan jag önska att jag hade varit modigare. Jag stannade gärna i trygga miljöer i stället för att ta uppenbara risker. 

Engagemangets pris

Den tidigare riksdagsledamoten hoppas att det intryck hon har lämnat hos andra är att hon är ärlig och snäll, egenskaper hon menar är underskattade. 

– Att vara ärlig har haft ett pris ibland. Snällheten har också en baksida. I politiken bör man nog vara lite aggressiv, i debatter till exempel. Jag är mer av en samförståndsmänniska. Samtidigt som jag ofta ligger före och då är det är inte alltid som de högst uppe i en organisation uppskattar det. Det har därför ett pris. 

Det priset, att ta ställning och vara ärlig, har det varit värt det? 

– Nu kan jag tycka det i alla fall, absolut.

Kristina Persson ser sig själv som strategisk men inte taktisk. Hon tror att det krävs att man är mer taktisk, beräknande, inom dagens politik. 

– Jag önskar att det var på ett annat sätt. Att det var mer av viljan att förstå varandra och samarbeta. Min drivkraft är att lösa problem, hur-frågorna. Hur löser man problem? Vad gör man konkret? För att kunna göra det är samarbete nödvändigt, både horisontellt och vertikalt.

Optimist i grunden

I boken skriver Kristina Persson om att hon har förlorat tron på en allt bättre framtid. 

– Det smög sig på. Det har mycket att göra med mitt engagemang för klimatet som började tidigt. 

Hon satte sig in i klimatfrågan i början av 2000-talet och efter det har hon försökt påverka på olika sätt. Men hon är kritisk mot hur politikerna agerat när det gäller klimatet.

– Socialdemokraterna har inte drivit frågan om omställning tillräckligt mycket och i några av partierna finns det tydliga inslag av närmast klimatskepticism. Att det inte är viktigt, att det kostar för mycket. Klarar man inte av att hejda uppvärmningen som pågår nu så kommer det att bli allt värre. 

Hon säger att det kommer leda till exempelvis naturkatastrofer, klimatflyktingar, sjukdomar, krig och konflikter. 

– Jag har svårt att se någonting som ger hopp på kort och medellång sikt.

Men hon konstaterar samtidigt att hon är optimist i grunden. 

– Om man är politiskt engagerad måste man tro att det går, annars är det bara att lägga av. Riktigt långsiktigt tror jag att katastroferna kommer att utlösa förmåga att lösa problem tillsammans. Men att det måste bli katastrofer först är så sorgligt. 

Tuva Thell