Mads Mikkelsen briljerar i skruvad komedi

Den siste vikingen

Betyg: 4/5

Film Men det är allvaret som gör filmen riktigt bra. Det tycker Jon Andersson om ”Den siste vikingen” som har svensk premiär i helgen. 

Anders Thomas Jensen är en av de stora inom dansk film. Han har regisserat filmer som ”Blinkande lyktor” (2000) och ”Rättfärdighetens ryttare” (2020). Men inte minst är han känd som en skicklig manusförfattare. Förutom att skriva manus till sina egna filmer står Jensen tillsammans med regissören Susanne Bier bakom manus till filmer som  ”Älskar dig för evigt” (2002), ”Bröder” (2004) och ”Efter bröllopet” (2006). Tre filmer som enligt undertecknad tillhörde de starkaste och mest berörande filmer som gjordes i början av 2000-talet. 

Skruvad historia

Att Jensen kan få ihop en bra historia visar han än en gång med den skruvade komedin ”Den siste vikingen”, som har svensk premiär i helgen. Filmen handlar om Anker (Nikolaj Lie Kaas) som släpps fri efter att ha suttit 15 år i fängelse för ett värdetransportrån. Nu ska han äntligen få skörda frukterna av den långa fängelsevistelsen och gräva upp det gömda rånbytet. Tror han. Det enda problemet är att den enda som vet var pengarna finns är hans bror Manfred (Mads Mikkelsen). Manfred lider av psykisk sjukdom och har fått för sig att han är John Lennon. Och ”John” har ingen aning om var pengarna är.

För att få brodern att bli sig själv igen och komma ihåg var pengarna är får Anker hjälp av en psykolog som föreslår att de ska samla de övriga bandmedlemmarna i brödernas barndomshem i skogen och återförena ”The Beatles”. Något som leder till att ett gäng bestående av andra förrymda psykiatripatienter snart samlas i huset för att repa. 

Som ni förstår av ovan nämnda beskrivning är den ”Den siste vikingen” en minst sagt skruvad historia. Med en mindre begåvad regissör och manusförfattare hade allt förmodligen bara blivit pannkaka. Men Jensen lyckas på ett skickligt sätt få ihop den minst sagt udda historien till en underhållande komedi som också innehåller en stor dos allvar.

Finns ett allvar

Det är filmens allvar som gör ”Den siste vikingen” till en riktigt bra film. Eller rättare sagt kombinationen av de absurda och komiska elementen med ett mycket mörkt allvar. Det senare framför allt gestaltat genom tillbakablickar filmade i ett drömlikt gulaktigt filter där vi får veta mer om brödernas tuffa uppväxt, då de terroriserades av en våldsam pappa som gång på gång gav sina söner stryk. Att navigera mellan det absurt komiska och det allvarliga är ingen lätt uppgift, men Jensen lyckas på ett utmärkt sätt med det.

Ibland blir det kanske lite för utflippat, men det är priset man får betala för en regissör och manusförfattare som vågar ta ut svängarna. Att skämta om psykisk sjukdom är heller ingen lätt uppgift. Ibland finns en tendens att karaktärerna blir till karikatyrer, men på det stora hela tycker jag att ”John” och hans bandmedlemmar skildras med värme och empati. Något som gör att man känner med dem trots deras underliga infall och nycker. 

Mikkelsen är briljant

Det beror inte minst på ett fantastiskt skådespeleri. Det gäller framför allt Mads Mikkelsen som är briljant i rollen som Manfred. Han lyckas förmedla såväl humor som värme och melankoli till rollen. Allt på samma gång. Mikkelsen visar än en gång att han behärskar i princip alla typer av roller till fulländning. Det spelar ingen roll om det handlar om bondskurken Le Chiffre i ”Casino Royale” (2006) eller en uttråkad lärare som vill piffa upp sitt liv med alkohol i ”En runda till” (2020). Mikkelsen är alltid bra. 

”Den siste vikingen” skulle kunna ses som en kusin till Lisa Langseths ”The Dance Club” som kom tidigare i höstas. Det är två filmer som tar upp problematiken kring psykisk ohälsa på lite olika sätt. Men medan Langseths film emellanåt känns lite yxig, både i manus och skådespeleri, är ”Den siste vikingen” en mer sammanhållen och helgjuten film. Det gäller inte minst filmens allvarliga partier, som ger ”Den siste vikingen” ett djup som Langseths film inte riktigt kan matcha.

”Den siste vikingen” är en mycket sevärd film som på ett skickligt sätt lyckas kombinera det absurt komiska och det allvarliga. Det är ingen dålig bedrift.

Jon Andersson