Köln 75
Betyg: 3/5
Film ”Köln 75” skildrar en viktig händelse i musikhistorien på ett roligt och annorlunda sätt. Jon Andersson har sett filmen om Keith Jarretts klassiska Kölnkonsert, som har svensk premiär i helgen.
Keith Jarrett är en av de mest kända jazzmusikerna genom tiderna och hans skiva ”The Köln Concert” är det mest sålda jazzalbumet av en soloartist någonsin. Men hur gick det egentligen till när skivan spelades in? Det får vi veta i den tyska filmen ”Köln 75”, med svensk biopremiär i helgen.
Eller rättare sagt. Vi får veta om upprinnelsen till den klassiska konserten. Det är nämligen inte Jarrett eller hans pianospel som är filmens huvudfokus, utan arrangören bakom konserten. För att parafrasera en av karaktärerna i filmen. Det här är inte en film om ett konstverk likt Michelangelos väggmålningar i Sixtinska kapellet utan om de som byggde ställningarna han målade från.
Sann historia
Filmen berättar den sanna historien om blott 18-åriga Vera Brandes (Mala Emde), personen som låg bakom den klassiska konserten. Redan som 16-åring får Brandes uppdrag av den brittiske jazzsaxofonisten Ronnie Scott att arrangera en Tysklandsturné åt honom. Brandes som helt saknar erfarenhet använder sin pappas tandläkarmottagning för att ringa runt till olika klubbar och boka konserter. Hon lyckas med uppgiften och snart blir hon en så framgångsrik jazzpromotor att hon har råd att skaffa en egen lägenhet.
Den första delen av filmen handlar om hur Vera bygger upp sitt varumärke som rekordung musikpromotor medan den andra delen helt kretsar kring den klassiska Kölnkonserten. Det som i dag betraktas som en av de mest klassiska jazzkonserterna någonsin var nära att aldrig bli av.
För att överhuvudtaget kunna boka Kölns operahus för konserten behöver Vera gå med på en hel del krav. Konserten ska spelas klockan elva på kvällen efter att kvällens operaföreställning är slut. Dessutom måste Vera betala 10 000 D-mark för att kunna använda operahuset för konserten. Pengar hon inte har. Till slut går hennes mamma med på att låna ut pengarna till henne. Men på ett villkor. Lyckas hon inte genomföra konserten så att hon kan betala tillbaka pengarna måste hon ge upp jobbet som promotor och gå tillbaka till skolbänken, för att troligtvis sluta som tandläkare precis som sin pappa.
Bryter fjärde väggen
Men Veras problem är långt ifrån över. När Jarrett anländer till Köln för att genomföra konserten inser han att det endast finns ett billigt piano avsett för övningar och inte den dyra och avancerade flygel han vill ha för att genomföra konserten. Jarrett vägrar att spela på pianot och kräver att Brandes ordnar den flygel han kräver för att ställa upp och spela. Till råga på allt går det trögt med biljettförsäljningen och det är ytterst osäkert om operahuset kommer att fyllas.
Det är både roligt och spännande att följa Vera de hektiska timmarna före konserten. Att historien till allra största del ska vara helt sann bidrar förstås ytterligare till spänningen.
Utöver grundhistorien får vi även en uppspeedad lektion i jazzhistoria och får veta mer om bakgrunden till Jarretts klassiska Europaturné. Då och då bryts också den fjärde väggen då jazzkritikern Michael ”Mick” Watts (Michael Chernus) talar till oss direkt i kameran. Ett grepp som tillsammans med filmens musikaliska tema gjort att den jämförts med Michael Winterbottoms ”24 Hour Party People”. Fullt så bra är det inte. Michael Chernus är ingen Steve Coogan och manuset håller inte samma klass. Det betyder dock inte att det är en dålig jämförelse.
Filmen skildrar en viktig händelse i musikhistorien på ett både roligt och annorlunda sätt. Det gör ”Köln 75” till en film som är värd att se inte bara för oss jazzfans utan för alla som är intresserade av en bra historia.
Jon Andersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
