Lars Trägårdh leder den kommitté som ska ta fram en svensk kulturkanon. Bilden: I Solidaritetshuset där han har sitt kontor. Foto:Judit Nilsson / SvD / TT

Veckans fråga  Dagens Arena frågade etnologen Jonas Engman vilken betydelse en kulturkanon kan ha. 

Kommer en kulturkanon att spela någon roll?

– Det är jättesvårt att säga. Min gissning är att det i alla fall kommer att väcka en hel del uppmärksamhet. Det har mycket att göra med att hela debatten om kulturkanon har politiserat det svenska kulturarvet. Det här är en politisk fråga som visar att det är en vattendelare hur man ska uppfatta svenskhet och inte. Är det en idé om svensk identitet, att alla ska kunna en kulturkanon för att vara svensk? Vissa tycker det och andra tycker motsatsen. Det kommer säkert att få effekter i skolan, men jag hoppas och tror att den inte kommer att vara så styrande. Men jag vet inte hur tankarna kommer att vara eller hur det ska tillämpas i skolan. Politiskt är det en del som drivit frågan om att kulturkanon behövs för att stärka vår nationella identitet. Helt felaktigt säger jag, som etnolog. Det skapar problem om man etnifierar och kopplar ihop det med uppfattning om svensk identitet.

Jonas Engman. Foto: Karolina Kristensson/Nordiska museet.

Vilken inverkan har en kulturkanon haft i andra länder?

– Så vitt jag vet har det ingen stark operativ effekt i den allmänna vardagliga kulturen. Mitt intryck är att det skvalpar i bakgrunden. I Danmark har det inte varit särskilt synligt sedan det infördes.

Varför har det blivit så stor debatt om kulturkanon?

– En sak som är viktig med debatten i Sverige är att vi har en ganska ambivalent hållning till nationell identitet. Det har vi haft historiskt också. Det är bland annat präglat av arbetarrörelsen. Historiskt har man manifesterat och velat lyfta fram internationell solidaritet framför nationell patriotism, och man har lyckats balansera det skickligt däremellan. Men den här uppfattningen har varit i blåsväder sedan 1990-talet. Den har till synes försvagats. Tidigare har politiska partier hävdat att man inte ska urskilja någon, att alla här är svenska, i den mening att man är medborgare. Men nu har vi både idén om medborgarskap och att man förväntas till sinnes vara svensk, lära sig svensk historia, svensk kultur och tradition. Det är helt omöjligt att försöka definiera hur en svensk ska tänka, men kulturkanon kan användas som ett inlägg som kan dyka upp i olika sammanhang där man ska kunna det här. Jag tror också att det funnits en tradition av att politiken inte ska lägga sig i vardagslivet. Vad jag själv tycker är problematiskt är att kulturkanon på olika sätt politiserar det där vardagslivet. Det vi förväntas kunna, förväntas vara, här bränner det till. Sen förstår jag argumentationen för kulturkanon, om att alla som finns i Sverige ska kunna representeras oberoende av vilken bakgrund man har.