Die my love
Betyg: 4/5
Film Den mest nakna skildring av psykisk ohälsa som gjorts på länge. Det tycker Jon Andersson om Lynne Ramsays “Die my love”, med svensk biopremiär i helgen.
Lynne Ramsay är bra på att sätta människan i fokus. I debutfilmen ”Ratcatcher” handlar det om tonårspojken James (William Eadi) som brottas med skulden efter att ha varit medskyldig till att en kamrat drunknat. Vi får följa James då han vandrar runt i kvarteret, åker ut till ett bostadsområde i utkanten av stan dit han hoppas att familjen ska flytta och återbesöker ”brottsplatsen” som ligger mitt i det nedslitna bostadsområdet där han bor. Ramsey senaste film “You Were Never Really Here” handlar om Joe (Joaquin Phoenix), en sorts torped som jobbar med att rädda och föra tillbaka flickor som utsatts för trafficking. Även här är huvudkaraktärens inre kamp, med minnen från en traumatisk barndom, minst lika viktig som själva huvudhistorien.
Själslig problematik
I Ramsays nya film “Die my love”, med premiär i helgen, är det återigen själslig problematik som står i fokus. Filmen handlar om gravida Grace (Jennifer Lawrence) som tillsammans med sambon Jackson (Robert Pattinson) lämnar New York för att flytta till ett hus i Montana. Där på landsbygden är tanken att deras barn ska växa upp. Men när sonen väl föds börjar Grace att må allt sämre. Sambon är borta långa dagar och arbetar medan Grace blir lämnad ensam i huset med sonen och den hund som Jackson skaffat, utan att kolla med Grace först.
I filmen får vi i detalj bevittna hur Grace glider in i en allt djupare förlossningsdepression. Hon tar väl hand om sin son, men i övrigt börjar hon bete sig allt mer konstigt och oförutsägbart.
Naken skildring
“Die my love” är den mest nakna skildring av psykisk ohälsa jag sett på länge. Det är riktigt jobbigt att titta på hur Grace sjunker allt djupare ner i sin depression. Ramsay lyckas, precis som i sina tidigare filmer, ta oss in i huvudpersonens hjärna. Något som gör att det känns som att vi upplever de traumatiska händelserna tillsammans med Grace.
Det har mycket att göra med hur det är filmat. Kameran följer Grace på nära håll genom hennes irrfärder i skogen eller när hon dansar panikartat på parets bröllop. Hela tiden är hennes plågade ansikte i fokus.
Att filmskaparna lyckas så bra med att få oss att känna med Grace och uppleva hennes ångest har förstås också väldigt mycket att göra med Jennifer Lawrence prestation. Den amerikanska skådespelerskan fullkomligt briljerar i rollen som depressiv mamma. Vartenda ansiktsuttryck och rörelse känns äkta. Robert Pattinson som sambon, och sedermera maken, Jackson och Sissy Spacek som svärmodern Pam är också mycket bra. Lägg därtill Nick Nolte i en minnesvärd roll som Grace demente svärfar Harry.
Gripande
Min enda stora invändning är att det håller på lite för länge. Det känns som att vi utsätts för Grace misär lite längre än vad som är nödvändigt för att berätta den här typen av historia.
Men det är egentligen bara en randanmärkning. “Die my love” är en mycket gripande film om en människa i förfall, som finns kvar i minnet långt efter att jag lämnat biosalongen. Det är bara att konstatera. Lynne Ramsay har gjort det igen.
Jon Andersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
