“Istornet” är en fröjd för ögat

Istornet

Betyg: 4/5

Film Att filmen vann pris för sin höga konstnärliga kvalitet är inte svårt att förstå. Det tycker Jon Andersson som sett Lucile Hadzihalilovic version av HC Andersens saga “Snödrottningen”, med svensk premiär i helgen.

Redan i de första inledande sekunderna får vi en känsla av vilken film vi ska få se. Kuslig musik spelas upp samtidigt som blåvita iskristaller flimrar förbi mot en mörk bakgrund, medan en berättarröst förmedlar historien om ett rike som regeras av snödrottningen.

Hög konstnärlig kvalitet

Den franska regissören Lucile Hadzihalilovic version av HC Andersens saga “Snödrottningen” är en stämningsladdad skräcksaga som utspelar sig under en filminspelning på 1970-talet. I filmen får vi följa 15-åriga Jeanne (Clara Pacini) som rymmer från sitt fosterhem och hamnar i en filminspelningsstudio. Där håller man för fullt på med inspelningen av HC Andersens klassiska saga, som också råkar vara Jeannes favoritbok. Huvudrollen som snödrottningen spelas av den mystiska skådespelerskan Cristina (Marion Cotillard). En person som Jeanne gör allt för att komma nära. 

Men egentligen är det inte handlingen som är viktigast med “Istornet”. Det här är framför allt en film som är värd att se för dess höga konstnärliga kvalitet. Något filmen också vann pris för på Berlins filmfestival. 

Bidrar till mystik

Hadzihalilovic och fotografen Jonathan Ricquebourg har skapat en film som är en ren fröjd för ögat.  Filmskaparna använder grepp som att filma genom dörrspringor eller att använda sig av speglar. Något som bidrar till den mystik som skådespelerskan Cristina utstrålar. Beundrad på avstånd av unga Jeanne.

Det blå skimrande ljuset fungerar som en perfekt fond mot den vita snön i inspelningsstudion och den annars mörka bakgrunden. Den kusliga musiken medverkar också till att skapa den skräckartade drömlika stämning som genomsyrar hela filmen. Och vad betyder de olika symbolerna? Pärlhalsbandet som Jeanne alltid bär med sig, kristallen som hon tagit från Cristinas klänning och det röda blodet som droppar i snön. 

Spänningen och mystiken byggs upp allt mer ju längre filmen pågår. Jag förväntar mig därför något storartat i slutet,vilket filmskaparna inte riktigt lyckas leva upp till. Men det gör inte så mycket, eftersom resan dit var så njutbar. 

Jon Andersson