Värn

Det vackra fotot till trots. Som långfilm blir den tyvärr ganska ointressant och intetsägande. Det tycker Jon Andersson om ”Värn”, som har svensk premiär i helgen.

Karl-Göran Persson ägnade sitt liv åt att bygga en fästning utanför Hörby i Skåne, för att skydda honom och byborna om kriget kom. Han hade till och med gjort ett rum reserverat åt Gustav VI Adolf. Perssons livsverk, som han lämnade efter sig då han dog 1975, skildras nu i långfilmen ”Värn”. 

Vackra bilder

Den franske skådespelaren Denis Lavant gör en strålande prestation i huvudrollen som Karl-Göran Persson. Varenda min och rörelse känns rätt. Som den skicklige skådespelare Lavant är lyckas han på ett imponerande sätt ikläda sig rollen som den kufiske skånske preppern. 

Rent stilistiskt finns det heller inte mycket att klaga på. Filmfotografen Ita Zbroniec-Zajts bilder är vackra och det känns som att de skulle kunna vara del av ett konstverk snarare än en spelfilm. Detsamma kan sägas om Søren Schwarzbergs scenografi. Den återuppbyggda fästningen är mycket skickligt gjord. 

Ingen djupare mening

Förutom detta finns det tyvärr en hel del annat i filmen som inte alls är lika bra.

Filmen är sammansatt av en mängd olika sekvenser. Karl-Göran bygger på sitt fort. Karl-Göran leker med traktens barn. Karl-Göran samlar ihop bråte som han kan använda till sitt bygge. Karl-Göran blir trakasserad av några unga män. Karl-Göran läser broschyren ”När kriget kommer” etc. 

Det är inte svårt att fatta vinken. Karl-Göran är en kuf. Många av de vuxna har svårt för honom, något som ibland till och med övergår i rena trakasserier. I leken med barnen och i sitt byggande av fortet hittar han en tröst. 

Tyvärr lyckas filmskaparna aldrig skapa någon djupare mening. Under den vackra ytan blir det i slutändan ganska platt. Det är som att det skulle räcka med att servera oss en mängd bildsekvenser för att vi ska förstå Karl-Göran Perssons livsprojekt och hans bevekelsegrunder. 

Bättre som konstutställning?

Filmens regissör John Skoog växte upp i närheten av fästningen och han har berättat att han och hans föräldrar ofta åkte dit på utflykter. Skoog blev själv så fascinerad att han ägnat 15 år åt att följa i spåren på Karl-Göran Persson. Kanske är det en del av problemet med filmen. Att regissören är så fascinerad av platsen och människan han försöker skildra att han inte lyckas lyfta blicken och förmedla till oss som aldrig hört talas om Karl-Göran Persson varför vi ska bry oss.

I samband med att filmen går upp på biograferna visas också en utställning om Karl-Göran Persson på Moderna Museet i Malmö, som Skoog också ligger bakom. Jag har inte besökt utställningen, men efter att ha sett filmen får jag en känsla av att ”Värn” förmodligen fungerar betydligt bättre som konstutställning. Som långfilm blir den tyvärr ganska ointressant och intetsägande. 

Jon Andersson