Recension En av de snyggaste formuleringarna i “Hejdå Tidö” handlar om det finaste Sverige har, nämligen välfärden. Något vi alla älskar och som vår höger gör allt för att sabba.
Peter Gustavsson och Mats Wingborg formulerar det så här: 2010 betraktade SD sig fortfarande som ett mittenparti, och budskapet handlade om att minska invandringen för att ha råd med mer välfärd för alla andra. Men nu är argumentationen den motsatta. Nu vill partiet i stället försvaga välfärden för alla, för att göra Sverige mindre attraktivt att invandra till.”
Framstår som sabotage
SD är inte längre ett missnöjesparti, det är ett högerparti, och högerpartier vill avveckla det gemensamma. När SD lunkade in i riksdagen för 16 år sedan fanns där ju redan ett gäng högerpartier, som man så att säga inte behövde fråga två gånger när det handlade om att kvadda välfärden och säkra vinster för de rikaste.
Och nu är vi här.
Uppradad och dissikerad av Gustavsson och Wingborg framstår Tidöpolitiken som det sabotage den faktiskt är. Viktigpettrarna och järnrörsmännen har gjort gemensam sak med att bränna ner huset, för att vara säkra på att ingen med ursprung söder om Ystad flyttar in. Nu måste vi bo vi ett land med obefintlig arbetsmarknadspolitik och där tonåringar både riskerar att bli utvisande och inburande, men det är i alla fall färre som kommer hit!
Principen som förenar den traditionella snobbhögern och den nya rassehögern, globalt och på hemmaplan, är att det minsann inte är alla som förtjänar det gemensamma. Vissa när, andra tär, det har högern alltid kunnat enas om. Och först hämtar de invandrarna, men fattiga, sjuka, folkrörelsedemokrater, kulturarbetare, feminister och klimataktivister gör nog klokt i att protestera. Det är väldigt få som vunnit på de senaste fyra årens politik.
Det gemensamma kittet
Om SD tidigare mest velat ha en ursäkt för sin främlingsfientlighet, och landat i att deras starkaste argument var att välfärden höll på att ta slut, så blev skattesänkningar och åtstramningar det gemensamma kittet för Tidö. Långt innan Ebba Buschs köttbullsluncher började diverser lobbyister från näringslivet att uppvakta SD.
Det var väl använda pengar, för bortsett från fixeringen vid invandrare är det inte mycket SD inte kan ändra sig om. Gustavsson och Wingborg visar det gång på gång. När det kommer till vinstförbud i eller förstatligandet av skolan, tandvård, a-kassa eller pensionerna blir det tydligt att SD inte bryr sig om tidigare löften. Köttbullar i all ära, men det viktigaste som stått på bordet genom långa förhandlingar inom högern är nog en nypa salt.
Vi ska inte vara dumma nog att tro att SD kommer sluta ljuga under kommande valrörelse.
Stina Pettersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
