Filmkonst på hög nivå

Sound of Falling

Betyg: 4/5

Film Filmen som vann jurypriset i Cannes är ett visuellt äventyr. Det tycker Jon Andersson om Mascha Schilinskis ”Sound of Falling”, som har svensk premiär i helgen. 

Mascha Schilinskis ”Sound of Falling”, som vann jurypriset i Cannes i våras, är ett minst sagt ambitiöst filmprojekt. I filmen får vi följa fyra flickor från olika generationer (från början av 1900-talet till nutid) som alla tillbringar tid på samma lantgård i norra Tyskland. Döden är ständigt närvarande både i flickornas fantasi och i verkliga livet.  

Långtifrån Hollywood

Den tidiga historien som utspelas kring första världskriget handlar om Alma (Hanna Heckt) som storögd följer de underliga ritualerna på gården, där död och lidande alltid är närvarande. I den andra berättelsen, där handlingen är förlagd till andra världskrigets slut, får vi följa Erika (Lea Drinda) som fascineras av sin amputerade ”farbror” Fritz (Martin Rother) och själv fantiserar om att drabbas av samma öde. Nästa nedslag i historien är på 80-talet, då gården blivit en del av Östtyskland. Huvudkaraktär den här gången är tonåriga Angelika (Lena Urzendowsky). Hon utnyttjas sexuellt av sin farbror Uwe (Konstantin Lindhorst) samtidigt som Uwes son Rainer (Florian Geißelmann) är förälskad i henne. Den sista historien utspelas i nutid där vi får följa Lenka (Laeni Geiseler) som blir vän med den mystiska flickan Kaya (Ninel Geiger), vars mamma just har dött. 

Det är svårt att förklara handlingen på en mer detaljerad nivå. Dels innehåller filmen så många karaktärer och små historier att det skulle ta lång tid att förklara allt. Dels är det mycket i historien som bara antyds eller lämnas oförklarat. Det gör ”Sound of Falling”till en komplicerad och mångfacetterad film, vilket både är en svaghet och en styrka. Ibland skulle jag vilja att vissa saker förklaras tydligare samtidigt är det befriande med en film där vi inte får alla svar. Långtifrån Hollywoodfilmernas övertydliga berättarspråk. 

Visuellt äventyr

Men handlingen är egentligen inte det viktigaste. Det är Fabian Gampers fantastiska fotoarbete som är filmens stora styrka. Kameran befinner sig ofta på avstånd och Gamper tar till grepp som att filma genom nyckelhål eller bakom draperier, vilket ger intrycket av att vi som åskådare får möjlighet att smygtitta in i ett privat hem. 

I stället för att klippa väljer filmskaparna ofta att ha en stilla kamera eller att låta den röra sig runt i rummet och registrera varenda detalj som sker där. Närbilder används också ofta vilket ger en skarp närvarokänsla. Ljussättningen är fantastisk och Gamper väljer att använda sig av mycket mörker och naturligt ljus. Något som gör bilderna både vackra och stämningsladdade.

”Sound of Falling” är den snyggaste film jag sett på länge. Mascha Schilinski lyckas på ett imponerande sätt skapa ett visuellt äventyr, med gården som bas. Jag rekommenderar filmen till alla som är ute efter en filmupplevelse utöver det vanliga. 

Jon Andersson