Filmen om Maria Schneider är viktig men ojämn

Sanningen om Maria

Betyg: 3/5

Film Historien om hur skådespelaren utsattes för ett övergrepp under inspelningen av ”Sista tangon i Paris” är viktig. Men när vi lämnar filminspelningen tappar den både djup och intensitet. Det tycker Jon Andersson som sett ”Sanningen om Maria”, som har premiär i helgen.

Maria Schneider blev känd över en natt då hon i början av 1970-talet spelade huvudrollen mot Marlon Brando i Bernardo Bertoluccis ”Sista tangon i Paris”. I filmen får vi följa Schneider under inspelningen av filmen. En film som var skandalomsusad när den kom ut med anledning av hur den porträtterar sex och våldtäkt. 

Utsattes för övergrepp

Det mest kontroversiella i filmen är en scen där Brandos karaktär våldtar Schneiders karaktär med hjälp av smör. Att scenen skulle spelas på det sättet stod inte i manuset och gjorde Schneider både överrumplad och chockad. Hon kände med rätta att både Brando och Bertolucci begick ett övergrepp mot henne. Schneider har senare berättat att skälet till att Bertolucci inte berättade om detta innan var att han ville att skådespelarens reaktion skulle vara äkta. Händelsen hade en stor påverkan på Schneider och hon led av psykisk ohälsa under många år och fastnade i drogmissbruk. 

I den nya filmen ”Sanningen om Maria” berättas den här historien. Dels genom att vi får återuppleva inspelningen men också följa Schneider under åren som följer efter filmen. 

Angelägen historia

Filmen börjar när Schneider är 15 år gammal och återknyter kontakten med sin far, en berömd skådespelare som inte varit närvarande i hennes liv förrän nu. Schneider bestämmer sig för att hon ska bli skådespelare som fadern. Redan vid 19 års ålder blir hon erbjuden rollen som den unga fransyskan Jeanne som inleder en affär med en medelålders amerikan i ”Sista tangon i Paris”.

Filmen är som bäst när vi får följa inspelningen. Inte minst är scenen som skildrar övergreppet stark och man förstår tydligt hur utsatt Schneider kände sig. Anamaria Vartolomei är mycket bra i rollen som Maria Schneider. Detsamma kan sägas om Matt Dillon som gör en riktigt bra gestaltning av Marlon Brando. 

Efter att vi lämnat inspelningen tappar tyvärr filmen både i emotionellt djup och berättarmässig intensitet. Vi förstår att Maria mår dåligt, men filmskaparna lyckas inte riktigt gå på djupet med hennes känslor. Vi får se hur hon injicerar heroin, kollapsar på ett dansgolv och mår så dåligt att hon har svårt att komma ihåg replikerna i nya filmer hon spelar in. Det känns dock tyvärr lite hafsigt, vilket gör att filmens sista del drar ner helhetsintrycket

Men även om Jessica Paluds film är lite ojämn fyller den en viktig funktion, på det sätt den belyser sexuella övergrepp i filmbranschen. Det har hänt mycket sedan #metoo, men branschen har fortfarande en hel del att ta itu med när det gäller sexism och behandling av kvinnor. Förhoppningsvis kan Paluds film ytterligare bidra till mer jämställdhet både framför och bakom kameran. 

Jon Andersson