I Swear

Förhoppningsvis kan filmen leda till ökad kunskap och förståelse för människor som lever med Tourettes. Det skriver Jon Andersson som sett Kirk Jones “I Swear”, med svensk premiär i helgen.

John är en helt vanlig 14-årig kille. Han är en lovande fotbollsmålvakt och det går bra för honom i skolan. Men plötsligt börjar något förändras. Han får ryckningar i ansiktet, spottar ut maten när han äter och har svårt att kontrollera sina rörelser. Men det värsta av allt är att han helt okontrollerat öser ur sig svordomar och könsord riktade mot såväl klasskamrater och skolpersonal som familjemedlemmar. Att John drabbats av sjukdomen Tourettes syndrom är det ingen som förstår. 

Gripande

Inledningen i Kirk Jones “I Swear” är gripande. Det är jobbigt att se hur John får allt svårare att kontrollera sin sjukdom, samtidigt som omgivningen är i princip helt oförstående inför hans agerande. Rektorn i skolan straffar John genom att ge honom stryk och hemma får han sitta och äta framför spisen, eftersom han hela tiden spottar ut mat. När John till slut får en sjukdomsdiagnos är det till en början en lättnad, ända tills han inser att det inte finns något botemedel. 

Filmen är baserad på den sanna historien om John Davidson som redan 1989 figurerade i en BBC-dokumentär, där han berättade om sin sjukdom. Det är minst sagt svårt för John att leva med sjukdomen. Inte minst hamnar han i många problem på grund av oförmågan att kontrollera sitt ordflöde och helt utan förvarning skrika ut könsord och förolämpningar. Något som bland annat leder till att han blir misshandlad och arresterad av polisen.

Viktig film

Räddningen för John blir de människor som tar sig an honom och hjälper honom igenom de svårigheter som sjukdomen orsakar. Det handlar framför allt om Dottie (Maxine Peake), Johns kompis mamma, som blir som en sorts extramamma för honom och som säger åt honom att aldrig be om ursäkt för sina tics. En annan viktig person är Tommy (Peter Mullan), vaktmästare på ett kulturcenter i staden som ger John ett jobb där. Båda accepterar honom som han är och visar att det går att leva ett värdigt liv, trots sjukdomen. Stödet från vännerna gör att John får ökat självförtroende och han blir efterhand en sorts ambassadör för sjukdomen. Något som till slut leder till att han få en medalj av drottningen för sitt arbete med att synliggöra Tourettes. 

“I Swear” är ett varmt och välspelat drama om ett drabbande människoöde. Precis som många andra filmer baserade på en sann historia blir den dock emellanåt lite för redovisande. Ambitionen att få med allt viktigt som hänt i Johns liv gör att flytet i berättelsen ibland blir lidande. Filmen balanserar också ofta på gränsen till att bli lite väl sockersöt. 

Helhetsintrycket är dock att ”I Swear” är en både viktig och drabbande film om en sjukdom som få vet något om. Förhoppningsvis kan filmen leda till en ökad kunskap och förståelse för Tourettes. Lyckas den med det har filmskaparna verkligen gjort sitt jobb. 

Jon Andersson