Father Mother Sister Brother

Den amerikanska indieregissörens nya film är bra, men inte en av hans allra starkaste. Det tycker Jon Andersson som sett  “Father Mother Sister Brother”, med svensk premiär i helgen.

“Jag skulle hellre göra en film om en kille som rastade sin hund än om kejsaren av Kina.” Citatet kommer från en intervju som gjordes med Jim Jarmusch 1989. Något som än i dag stämmer väl in på den amerikanska indieregissörens syn på vad en intressant film ska innehålla. I Jarmuschs värld är vardagliga händelser betydligt mer intressanta än det spektakulära och storvulna.  Något som illustreras väl i Jarmusch film “Paterson” från 2016. En film som kan ses som en hyllning till vardagslivet, där en del av handlingen just går ut på att en man rastar sin hund. 

Gestaltar spänd stämning 

Jarmusch slog igenom på 80-talet med filmer som “Stranger Than Paradise” och “Down by Law”. De var filmade i svartvitt och hade en minimalistisk stil, både när det gällde handling och scenografi. En stil Jarmusch fortsatt att anamma genom åren, även om filmerna nu är inspelade i färg. 

Den amerikanska regissörens nya film “Father Mother Sister Brother” är inget undantag. Det är en episodfilm uppbyggd kring tre fristående historier kallade för “Father”, “Mother” och “Sister Brother”. I den första filmen får vi följa ett syskonpar (Adam Driver och Mayim Bialik) som besöker sin pappa (Tom Waits). Syskonen har en ganska dålig relation till pappan och har inte träffat honom på flera år. Jarmusch lyckas på ett mycket effektfullt och trovärdigt sätt gestalta den spända stämningen mellan pappan och barnen genom sättet de pratar på och agerar. Det döljer sig hela tiden något under ytan. Vad det är får vi i biopubliken försöka gissa oss till.

Kärlek och ömhet

Något liknande kan sägas om den andra delen av filmen. Den handlar om en mamma (​​Charlotte Rampling) som träffar sina döttrar (Cate Blanchett och Vicky Krieps) en gång om året genom att bjuda på te och bakelser i sitt prydliga hem. Även här är relationen märkbart spänd och det är inte svårt att förstå varför mamman och döttrarna ses så sällan. 

Den tredje och sista delen av filmen skildrar en betydligt varmare relation mellan ett tvillingpar (Indya Moore och Luka Sabbat), som precis förlorat sina föräldrar i en flygolycka. Genom bilder och andra föremål från barndomen minns syskonen tillbaka på deras liv med föräldrarna. Det är en episod som till skillnad från de två andra sprudlar av kärlek och ömhet.

Små medel

“Father Mother Sister Brother” är på många sätt en typisk Jim Jarmusch-film. Det är en film där outtalade repliker och små detaljer, som huruvida man kan skåla med te eller kaffe är i fokus snarare än dramatiska utbrott och händelser. Skådespelarinsatserna håller som vanligt hög klass. Från Cate Blanchetts duktiga storasyster till Indya Moore och Luka Sabbat som det bohemiska tvillingparet.

Jag kan tycka att det är lite synd att Jarmusch den här gången valt att förlägga historien på tre olika episoder i stället för att fokusera mer djupgående på en av dem. Det hade varit intressant att veta mer om karaktärerna och deras relationer. Nu lämnar vi dem i stället precis när det börjar bli intressant. 

Det gör att “Father Mother Sister Brother” inte riktigt kommer upp i samma klass som Jarmusch starkaste filmer på 2000-talet som “Broken Flowers” och “Paterson”. Men det är fortfarande en mycket bra film. Jarmusch lyckas än en gång, med hjälp av små medel och gester, säga något om oss människor på ett sätt som få filmskapare klarar av. 

Jon Andersson